Charlotte Gyllenhammar kliver rakt ner i leran

Verken ser ofta så utsatta ut, otrygga och rörande. Jag får lust att skydda och hjälpa dem, fastän skulpturer och kollage inte behöver mänskligt skydd. Tänk bara på den lilla skulpturen ”Ute” som står vid Viskans strand på Södra torget i Borås.

De inkapslade overallungarna finns med även på Charlotte Gyllenhammars stora separatutställning på Galerie Forsblom på Östermalm i Stockholm. En av dem är uppförstorad till jätteformat, en två meter hög tjock och outgrundlig bebis som sitter snett vänd från fönstren mot Karlavägen. Småbarn brukar vara söta men Charlotte Gyllenhammars skulpturer skapar en tveksamhet. Det går att se på dem som utomjordingar, eller – hemska tanke – som de onda små overallbarnen i David Cronenbergs kultskräckis ”The Brood”.

Det är en stor och ambitiös utställning som visas på Galerie Forsblom, med främst nya verk. Kvinnor och barn finns överallt.

Förutom skulpturerna, mest olika varianter av barn i dräkt, har Gyllenhammar skapat två dominerande poler.

Den ena består av montage, fotocollage i lager i mörka färger. Figurerna på bilderna är skapade av omaka delar, en tjock svart täckjacka matchas med en kjol. Alla vänder avvisande ryggarna mot betraktaren och mot en liggande vit kvinnoskulptur som dragit en rock – päls? – över sig. ”Fury”, heter den – raseri.

Men nej, jag har svårt att uppleva raseriet. Montagen på väggarna förblir lika stängda för mig, jag hittar inga nycklar in i verken.

Annat är det med videoverket Cast, som visas längre in i utställningen. Det är också förbryllande men fascinerande i varenda bildruta. En vacker medelålders kvinna snurrar runt i mörker slikt en ballerina i speldosa, orörligt sittande i sin klänning. Plötsligt kastar en mörkklädd gestalt en klump lera på henne, med ett ljudligt klofs. Fler gestalter dyker upp, cirklar som vargar – eller ungdomsgäng – runt henne, kastar lerklump efter lerklump och täcker till slut kvinnan helt.

Hon sitter kvar som en sfinxskulptur. När de till sist smetar leran över näsa och mun kan inte heller betraktaren andas.

Videon erbjuder både direktattack och mångfacetterad eftertanke: tänk bara på tilliten det krävs mellan modell och konstnär. Lite som på stranden när man gräver ner varandra i sanden.

Cast är ett sådant verk man egentligen vill röva från gallerier och sätta i skyltfönster, på utomhusutställningar så att alla kan få se.