”Cabaret” är ett färgsprakande glädjepiller med en gigantisk dos allvar

”Cabaret” är en av världens mest populära musikaler. Den har satts upp nästan 30 gånger bara i Sverige (i Borås så sent som 2016) och är ungefär lika välkänd som ”Grease” och ”Sound of music”. Lika uttjatad, har jag också tyckt. Den skrevs 1966 och utspelar sig i slutet av 1920-talet, där den amerikanska Cliff Bradshaw anländer till ett tillåtande Berlin där sexuell frigörelse frodas och livet är en fest. När han träffar Cabaret-dansaren Sally Bowles börjar de två leva livets glada dagar tillsammans, något som långsamt kvävs av det hårdnande politiska klimatet. Deras och omvärldens problem kommenteras löpande av konferencieren som med en rad oftast roliga men också bitska sånger ger en absurd bild av verkligheten.

Det kanske är svårt att inte känna att musikalen har gjort sitt vid det här laget. Jag tänker till och med att det känns lite ängsligt av Göteborgsoperan att satsa på ett så säkert kort. Musikalen har visserligen odödlig musik som ”Willkommen”, ”Money, money” och ”Cabaré”, men är den bara odödlig för att ingen låter den dö?

Nej, ska det visa sig. Och det har delvis med tajming att göra. ”Cabaret” skulle ha satts upp på Göteborgsoperan redan 2020, men ställdes in på grund av coronapandemin. När den nu istället får premiär är det bara veckor efter ett uppmärksammat val. När föreställningen mitt under ett nyårsfirande spelar upp ett utrop som påminner starkt om det som en överförfriskad Sverigedemokrat råkade uttala i en intervju under valnatten, blir musikalen plötsligt skrämmande aktuell.

Men det gör också att ”Cabaret” 2022 känns oväntat vital i Göteborgsoperans och regissören James Grieves händer. Han har tagit allt glitter, läder och lack han kunnat hitta och skapat ett provokativt färgsprakande glädjepiller – bara för att injicera den med en så gigantisk dos allvar att det stockar sig i halsen. Scenen där hela ensemblen skalar av sin glammiga cabaretutstyrsel och avslöjar blåvita koncentrationslägeruniformer är en av de starkaste jag sett.

”Cabaret” är dessutom en riktigt satsig produktion. Inte mindre än 32 musiker spelar varje kväll – vilket ger musiken en rymd som är svår att matcha på scenerna i dag. Ensemblen är fantastisk. Kanske har den långa väntan gjort dem extra taggade just i kväll? Koreografin är nära och utmanande. Kerstin Hilldéns karaktäristiska röst och expressiva skådespel ger kropp åt en sympatisk Sally Bowles även om hon tangerar gränsen till överspel. Det vägs upp av Tobias Ahlsells något timida Cliff Bradshaw som hittar sig själv i det stimmiga Berlin.

Kvällen största stjärna är dock David Lundqvist som konferencieren. Han förkroppsligar och bär upp musikalens starkaste teman, med en röst och ett kroppspråk som lyfter och intensifierar komedin lika snyggt som tragiken.

Scenkonsten ska vara modig och aktuell. Det är Göteborgsoperans ”Cabaret”. Det är exakt så här en gammal musikal ska hanteras. Inte som ett museiobjekt, utan som ett inslag i en pågående debatt. Cabaret är en klassisk men skarp musikal som i James Grieves version visar att den fortfarande kan göra avtryck.