Blues på vita duken

Robban Hagnäs talar flytande svenska, med viss brytning. Det skramlar av tallrikar i bakgrunden när BT når honom per telefon. De befinner sig i Stockholm, på turné. Snart når både bandet och filmen Borås.

– Vi ställde till med en fest när vi firade 20 år. Vi bjöd in gästartister, folk vi jobbat med under årens lopp.

Listan blev diger. Men egentligen var det inte tänkt att bli något mer än en sjusärledes fest. Men?

– Det var ju en så stor grej, det borde ju dokumenteras på något vis.

Regissören Heikki Kossi stod bakom kameran, blues-eliten framför och filmen Family meeting blev till.

– Och man behöver inte vara musikälskare för att tycka om filmen. Den innehåller andra dimensioner – kärlek och passion till det man gör.

Filmen blev en succé. Den blev nominerad till Finlands guldbagge, rönte stor uppmärksamhet, hyllade av kritikerna och visades också på Göteborg filmfestival.

Och i morgon på Röda kvarn i Borås.

– Vi kommer att vara på plats och berätta och svara på frågor.

Och efter filmen blir det blues, live, på Plaza.

– Det är säkert fjärde gången vi spelar i Borås. Det är alltid en bra publik där.

Så säger han säkert till alla. Men något i rösten gör att det låter helt sant.

Mer än tre ackord

Och han och blueskompisarna har lirat sina tolvor runt om i världen genom åren.

Är inte blues rätt enahanda – ni kör era tre ackord??

– Nej, man måste ha gått den långa vägen för att få det bra. Det är mer än de där tre ackorden, och det är inte bara det melankoliska, det blå.

De har gått den långa vägen. Bandet bildades 1986, i finska Karleby. Unga grabbar på 15–16 år som började spela.

Men ville ni inte bli hårdrocksstjärnor?

– Det fanns så många hårdrocksband, men de fick inte så många spelningar. Vi ville ha möjlighet att spela mer.

Ingen sport

Och spela fick de. Idag är de ett respekterat band, både i Finland och utomlands.

– Man blir inte så rik på pengar, men väl rik på erfarenhet.

Märks det då att ni kommer från Finland. Vi nordbor är ju kända för vårt vemod och strävhet?

– Jo, det märks, absolut. Vi ger inte upp i första taget, i fall det behövs så går vi rakt igenom väggen.

Den berömda finska sisusen har talat.

Följer du OS? Ni har ju guldchans med Tero Pitkämäki i spjut??

– Nej, jag tittar inte. Jag är ointresserad. Man kan säga att musiken har räddat mig från sporten.

Fotnot: The Band hade en avslutningskonsert, The Last Waltz, 1976 i San Francisco med gäster som Van Morrison, Ron Wood, Ringo Starr, Eric Clapton, Neil Young, Neil Diamond, Emmylou Harris, Joni Mitchell, Muddy Waters och Bob Dylan.Spelningen blev sedermera en berömd och numera legendarisk konsertfilm i regi av Martin Scorsese.