Bekväm lunk utan överdrivna jamsessioner
De senaste albumen ”Alabursy”, ”The green stone” och den senaste ”Woah dang” bjuder alla på flera avskalade, svävande inslag där Norgrens karakteristiska röst bildar stämningsfulla och melodiska bryggor. Det är en tacksam utveckling som också bidrar till att de mer högljudda spåren sticker ut lite extra.
Live är det däremot inte alltid så att det stillsamma tillåts ta samma utrymme, och utrustad med fyrmannaband på Way out Wests största scen är det lätt att tänka sig att tempot sticker iväg.
Men nej. Denna gången omfamnar han lugnet från första stund i och med de inledande The flow och The day that’s just begun som vaggar in den soldränkta publiken i en bekväm lunk.
För publiken är på plats. Till skillnad från många andra tidiga eftermiddagar under festivalens historia då många valt att ansluta först till de senare akterna. Daniel Norgren är numera något av ett säkert kort och ett utmärkt sätt att bryta trenden.
De ofta så utdragna jamsessionerna har också blivit färre. Norgrens kristallklara gitarr mot den murriga bakgrunden håller sig inom förhållandevis lättsmälta ramar och framträdandet som helhet känns med ens mer fokuserat. Åtminstone fram till den sista delen av konserten. Då tar det bluesiga över stafettpinnen i form av publikfavoriter som Black vultures, Moonshine got me och Let love run the game.
Och när jag lämnar spelningen hänger textraden ”I’ve been waiting for the train to come back” från låten Rolling rolling rolling kvar. Jag tycker nog att Norgren gör rätt i att stanna på perrongen ett tag till och njuta av lugnet.
Daniel Norgren
Scen: Flamingo
Tid: 70 minuter
Bäst: Känslan av att Norgren hittat hem.
Sämst: Hitsen börjar bli lite trötta.
