Behövs verkligen fler böcker om Blomkvist och Salander?
Havsörnens skrik
Författare: Karin Smirnoff
Förlag: Polaris
Den tar aldrig slut, canossavandringen som Mikael Blomkvist tvingas göra långt efter sin skapares död. Först med David Lagercrantz, nu med Karin Smirnoff som vägvisare. Frågan är bara varför. Varför inte låta Blomkvist och Lisbeth Salander vila i frid?
Nej, det är inget fel på vare sig Lagercrantz eller Smirnoff. De är utmärkta författare båda två, sannolikt bättre än Stieg Larsson, som skrev i ett slags rus, långt och med upprepningar, ibland osammanhängande. Men med ett driv, en nerv, en ilska och ett engagemang bortom det fattningsbara. Ett patos.
”I Millennium-serien finns alldeles för mycket pengar för att författarens känsla för sitt eget material, sin egen passion, den egna berättelsen, ska bli lidelsefull.”
Denna lidelse når aldrig Lagercrantz. Inte heller Smirnoff.
I Millennium-serien finns alldeles för mycket pengar för att författarens känsla för sitt eget material, sin egen passion, den egna berättelsen, ska bli lidelsefull. Det är geschäft, rent och oförblommerat.
Karin Smirnoff har varit både omtalad och uppskattad sedan succédebuten med "Jag for ner till bror" (2018). Men frågan är om hon är en bra deckarförfattare?
Det är i sitt trygga Norrland hon förlägger handlingen, till staden Gasskas, som likt andra norrländska orter står inför stora förändringar men vindkraftparker, nya gruvor, batterifabriker och alla problem detta för med sig i form av skrupelfri girighet och maffiabrottslighet. Dit kommer Mikael Blomkvist för att gifta bort sin dotter med stadens ledande kommunpamp, och för att umgås med sitt älskade barnbarn. Till Norrland kommer även Lisbeth Salander för att ta hand om sin brorsdotter, vars mamma försvunnit. Dottern till Salanders döde bror Ronald Niedermann, ni vet, han den tyste, elake som inte kunde känna smärta. Och än en gång korsas Blomkvists och Salanders vägar.
”Karin Smirnoff hittar under resans gång sitt eget deckarspråk. Det blir spännande, om än inte så originellt.”
”Havsörnens skrik” är ytterligare en Norrland noir. Efter att ha läst ett stort antal spänningsböcker med Norrland som fond de senaste åren känner jag mig mätt. Många av dem är alldeles utmärkta, Tove Alsterdal och Stina Jackson främst. Men det är en överdos av män som hatar kvinnor, och samer, och stockholmare, ja, män som hatar alla som bor söder om Dalälven. Det är avvikande enslingar med konstiga böjelser. Snus, mus och brännvin i överflöd. Så även i ”Havsörnens skrik”. Lägg därtill korruption, genomvidrig brutalitet och hänsynslöshet.
Men jo. Karin Smirnoff hittar under resans gång sitt eget deckarspråk. Det blir spännande, om än inte så originellt. Hennes formuleringsförmåga och språk, det som sannolikt har gjort henne så omtyckt, är stundom både kärvt vackert och poetiskt. Bortom det gängse uttrycket i denna litterära genre.
Men ytterligare två Millenniumböcker av Smirnoff är planerade. Jag undrar, är de verkligen nödvändiga?
