Annons

”Baumgartner” är en värdig sista roman från Paul Auster

Det är som att återuppta ett samtal med en gammal vän. Det var ett tag sen sist, men allt är fortfarande likadant – på ett underbart sätt. Så känner Alba Mogensen när hon börjar läsa Paul Austers sista roman ”Baumgartner” – men hon får också syn på en ny ton i författarskapet.
Recension • Publicerad 8 juni 2024 • Uppdaterad 13 juni 2024
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Roman

Baumgartner

Författare: Paul Auster

Översättare: Anna-Stina Johnson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Paul Auster (1947-2024), en av USA:s mest lästa och hyllade författare, gick bort i maj i år. ”Baumgartner” blev hans sista roman.
Paul Auster (1947-2024), en av USA:s mest lästa och hyllade författare, gick bort i maj i år. ”Baumgartner” blev hans sista roman.Foto: Spencer Ostrander

Kanske är titeln det sämsta med boken. Trots att jag levt med romanen i flera veckor kommer jag inte till ro med den. ”Baumgartner” – vad är det för titel? Annat är det med berättelsen, en stillsam historia om förlorad kärlek som i sann Austersk anda utvecklar sig till något stort, som tycks ha en osynlig och akut koppling till mitt inre.

I den här hans sista roman finns mycket som känns igen från tidigare romaner. Vi har en läsande, intellektuell huvudperson, ett brett persongalleri, historiska referenser, en önskan om att förstå nuet genom att blicka bakåt, en bikaraktär med efternamnet Auster och insprängda kapitel ur fiktiva essäer, dikter, romankapitel.

Annons

Även sättet berättelsen börjar på känns igen. Precis som i ”Stad i glas”, första delen av New York-trilogin från 1985 som gjorde Paul Auster till en både finlitterärt hyllad men även brett läst författare, börjar det med att telefonen ringer. Men det är inte i New York signalen ljuder och förändrar allt den här gången, utan i ett gammalt hus i Princeton där den nu pensionerade läraren Seymour Baumgartner bor. Och medan det var en privatdetektiv vid namn Paul Auster som satte berättelsen i rullning i New York-trilogins första del, är metaperspektivet något mer nedtonat i den här romanen. Det är i stället en kille från ett elbolag som ringer. Han ska läsa av elmätaren men har blivit sen. Jaså, registrerar bokens Baumgartner, ska du komma idag.

Medan elmätarkillen är stressad över att vara en timme sen lever Baumgartner i en annan tidshorisont, med en äldre människas syn på tid. Dagarna är både mätta – de som varit – och tomma – de som kommer. Tidssynen är en föraning om romanens form. För det här är en bok som förhåller sig till minnen, och minnen bryr sig inte om kronologi. I stället är de ingjutna i vårt inre som viktiga byggstenar, ibland till och med förklaringar till de vi har blivit – men sparade huller om buller.

”I ”Baumgartner” får man följa med på något stillsammare och mindre experimentellt än i tidigare böcker. Men äventyrslusten och synen på text som en vikdocka där varje nytt ord kan leda en vidare in i en ny tanke och berättelse finns kvar.”

Bokens huvudperson Baumgartner – han kallas rätt och slätt så – har gott om starka minnen. Baumgartner är änkeman sen snart tio år, men lever inte ensam. Med honom, som en livskamrat, finns sorgen från hustrun Anna som han delat hela livet med. Hon var översättare, förläggare och poet med en livsgnista som fick henne att för tio år sedan springa ut i havet, trots att bränningarna var höga, och bryta ryggen i en kraftig våg och dö. Oftast minns Baumgartner att det har hänt, att döden tagit det som han höll närmast hjärtat. Men det händer, särskilt om morgonen när minnet är grumligt, att han glömmer: ”Hon måste vara i vardagsrummet, tänkte han, för skrivmaskinen var tyst och det hördes inget från övervåningen. Alltså måste hon sitta uppkrupen i soffan med en bok, och blyertspennan i högsta hugg, redo att stryka under intressanta stycken, och om hon inte använde pennan just då satt hon med största sannolikhet och tuggade tankspritt på metallen som höll fast det lilla rosa suddgummit”.

Den här sorgen är romanens ton, färg, perspektiv. Till och med när Baumgartner försöker skapa sig ett nytt liv med en kvinna från universitetet tycks allt gå i moll, en tvungen tillbakablick på det som varit, inte vad som kan bli. Det är också den här tonen som gör att romanen sticker ut i författarskapet. Medan tidigare böcker ofta vildsint har rört sig i nuet är dåtiden den här bokens spelplats. Det är svårt att inte undra om tonen på något sätt hängde samman med författarens egen livssituation när han skrev boken. Paul Auster gick bort i lungcancer i början av maj efter att ha tampats med sjukdomen ett längre tag. Är textens sorg över den döda hustrun egentligen författarens egen, över livet vars timglas vänts åt fel håll?

Men det är såklart onödigt att spekulera i. Som alla mångåriga Paul Auster-läsare vet finns det biografiska alltid med, mer eller mindre uttalat. Men poängen har aldrig varit och är inte heller nu att dechiffrera utan att hänga på, vad än författaren och texten tar sig för. I ”Baumgartner” får man följa med på något stillsammare och mindre experimentellt än i tidigare böcker. Men äventyrslusten och synen på text som en vikdocka där varje nytt ord kan leda en vidare in i en ny tanke och berättelse finns kvar. När jag slår igen boken har jag tårar i ögonen. Det tar ett tag att förstå varför. Jag har ju bara läst en enkel bok om en äldre man i sorg. Men så inser jag: Än en gång har Paul Auster gömt en stor, stor roman i något som vid första anblick ser enkelt ut. Det är en väldigt värdig sista bok från en av USA:s största författare.

”Baumgartner” av Paul Auster
”Baumgartner” av Paul Auster
Alba MogensenSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons