”Barfotakvinnan” är en ömsint, drabbande moderskildring
Barfotakvinnan
Författare: Scholastique Mukasonga
Översättning: Maria Björkman
Förlag: Tranan
Så når Scholastique Mukasongas andra roman, den självbiografiska ”Barfotakvinnan”, svenska läsare 14 år efter att den skrevs. Det gör den inte mindre drabbande. Eller aktuell.
Efter de senaste så uppmärksammade verken från den Rwandafödda författaren så hittar förlagen i Europa och USA (i Sverige så viktiga Tranan förlag) också hennes tidigare verk. I fjol var det den prisade, djupt fascinerande och mytologiskt färgade ”Madonnan vid Nilen”, också den översatt av Maria Björkman. ”Barfotakvinnan” är en helt annan text. De första två böckerna bygger Mukasonga mer eller mindre på sin egen uppväxt, liksom händelserna som föregick det ofattbara folkmordet på hundratusentals tutsier 1994.
”Den unga dottern Scholastique iakttar och beskriver. Självklart, närmast lättsamt och oftast vördnadsfullt.”
Samtidigt är ”Barfotakvinnan” en av de allra mest ömsinta hyllningar till en mamma som jag läst. Varje detalj i en mors slitsamma liv under den centralafrikanska solen beskrivs. Så långt ifrån vår tids ”att förverkliga sig själv” som man kan komma, arbetar hon strävsamt i fattigdom med varje detalj för sina barn, för kollektivet – och den unga dottern Scholastique iakttar och beskriver. Självklart, närmast lättsamt och oftast vördnadsfullt. Över hela familjen hänger under dessa sista år av belgisk administration dessutom vetskapen om att de som tutsier inte bara blivit förflyttande till en annan, mindre bördig del av landet, utan att soldaterna också när som helst kan storma byn och slakta dem alla ... mamma Stefania söker utvägar för att åtminstone barnen ska överleva.
Scholastique Mukasonga fick möjlighet att studera. Till skillnad från flertalet av hennes familjemedlemmar och barndomsvänner. Vilket fick till följd att hon via en flykt till Burundi befann sig i Frankrike när den stora katastrofen till sist inträffade. Då 37 av hennes släktingar miste livet. Inklusive hennes mamma.
Den idag 66-åriga författaren fortsätter att gång på gång skriva om starka afrikanska kvinnor, ge dem historia. En av anledningarna till att just det blivit Mukasongas tema går att hitta i ”Barfotakvinnan” – blicken på hennes mor. Kvinnan som inte fick det enda som hon önskade för egen del, att bli skyld när hennes döda kropp hittades. Mukasongas väg till upprättelse är att skriva. Som denna djupt läsvärda hyllning.
