Backanterna är blodig teater som tar sin publik på allvar

”Backanterna” på Borås stadsteater är en föreställning som tar andan ur en. 90 intensiva minuter; tung metal-musik, en dystopisk och uttrycksfull scenbild som kastas mellan ljus och mörker, en ensemble regisserad i ett högt tonläge som riskerar allt.

Men man lyckas. ”Backanterna” i Borås är teater som tar samtiden och sin publik på största allvar. Det är styvt gjort med en text som skrevs för 2 500 år sedan.

Euripides drama är mycket sällan spelad i Sverige, kanske för att det vid en första anblick har en tematik som känns främmande. Men regissören Helena Sandström Cruz gör den relevant, inte genom att våldföra sig på pjäsen, uppsättningen är texttrogen, utan genom att betona den konflikt mellan kaos och kontroll, eller kanske hellre, som översättaren Jan Stolpe har påpekat, mellan rationalism och irrationell mystik, som finns i Euripides text, och som är ett tillstånd vi lever i idag, vare sig det handlar om krig, politiska kriser eller en klimatkris som tar sig allt värre former.

I centrum för handlingen står vinets och hänryckningens gud Dionysos, som återvänder till Thebe för att hämnas. Kungen i Thebe, Pentheus, förnekar Dinonysos gudom och har förbjudit all dyrkan av honom. I bergen finns backanterna, kvinnor som rusiga av vin och exstatiska våldsamma ritualer hyllar Dionysos. En av kvinnorna är Pentheus mamma, Agaue. Dionysos lurar Pentheus upp bland bergen och dramat vänds till en blodig orgie…

Jag skulle vilja säga att det är en svårspelad text och är mycket imponerad av hur man ror det i land.

Viktigast är Lennart Eriksson. Hans ömsint sorgliga Kadmos, den gamle kungen, Pentheus morfar, gör stort intryck. Men det är när Lennart Eriksson kommer in i en annan roll, som Budbäraren, en hemlös skjutsande en varuvagn med tillhörigheter framför sig, och ska berätta vad som har hänt med Pentheus på berget, som dramat får sitt epicentrum. Lennart Eriksson tar vara på varje laddat ord i den långa monologen och den ovanliga teatermagi som gör salong och scen till ett enda närvarande nu uppstår. Hans avslutande ord om att för en vanlig dödlig är det säkrast att ”vara måttfull” och att ”vörda gudarna i ödmjukhet”, framförs med en djup känd mänsklighet i uttrycket. Med den här scenen bär han hela dramat på sina axlar.

Övriga ensemblen hittar också rätt. Oliver Andersson är Dionysos. Hans starka fysiska spel speglar det som texten säger om rollfiguren, ”oändligt fruktansvärd, och med oändlig mildhet”.

Simon Rajalas nerviga och oroliga agerande fångar Pentheus väg mot undergången väl och när Viktoria Folkesson som modern Agaue, skräckfilmsblodig, gestaltar en människans värsta mardröm sker det med ett spel som är djupt gripande.

Så det mänskliga slår igenom till slut. Mycket har hänt i mänsklighetens historia på 2 500 år, men människan är sig lik, alltför lik.