Bäckängs gymnasister grillade debutanterna

Hur har ditt arbete som psykolog påverkat dig som författare?

– Det är två helt olika saker. Visserligen får jag som psykolog ta del av många levnadshistorier, men det är inget jag använder mig när jag skriver. Då har jag inte det perspektivet. Däremot har fem års psykologiutbildning säkert format mig som författare.

Vad var svårast med att skriva boken?

– Det svåraste var att hitta fram till ett sätt att skriva. Vilken ton eller stil skulle jag använda mig av. Vissa författare lägger större vikt vid själva handlingen och har redan från början en synopsis. Sådan är inte jag. Jag utgår mer från en mening eller en formulering som jag läst någon annanstans. Sedan stjäl jag lite här och där. Det gör alla författare…

Är du nöjd?

– Jag har varit nöjd ganska länge. Många brukar annars hata det dom skrivit när boken väl kommit ut. Där är jag inte. Men såklart finns det saker som jag hade velat göra lite bättre. De som läser boken uppfattar nog inte humorn bakom allt allvar och mörker. Jag borde kanske skrivit mer uppenbart roligt.

Vad är bokens huvudtema?

– Det finns egentligen två huvudteman. Det ena handlar om att förlora sin mamma, det andra om hästar och hästtjejer. Från början kände jag intuitivt att hästarna skulle vara med eftersom de för mig personligen symboliserar en första frigörelse. Men några dagar innan mamma dog såg hon också tre hästar galoppera förbi i trädgården. Då blev de också en symbol för den slutgiltiga frigörelsen.

Vänder du dig till någon särskild målgrupp?

– Nej, egentligen inte. Det viktiga är jag är sann mot mig själv. Att jag skriver med själ och hjärta. Om jag skulle rikta mig till en speciell läsargrupp hade det varit bättre att skriva en faktabok i stället för poesi. Men målet med mina böcker är att få min syster att gråta. Gör hon det vet jag att det är bra.

Var får du bäst utlopp för ditt skrivande?

– Jag trivs bäst med att sitta på kaféer. Det är som att gå till en arbetsplats. Hemma kan det bli för ensamt ibland. På ett kafé kommer det in människor hela tiden. Man köper en bulle och lyssnar på vad de pratar om.

Har du någon mer bok på gång?

– Det kommer en roman i höst. Den har jag arbetat med i flera år och parallellt med att jag skrev ”Hästar”. Det är också mitt stora projekt. Men jag har många idéer i luften. I datorn har jag 195 sidor som kanske blir en ny diktsamling så småningom.

Hur fick du idén att skriva en bok?

– Vi hade en skrivartävling i Örebro och jag vann inte. Jag tänkte att den tävlingen ska inte definiera mig så jag startade ett dokument i datorn och började samla dikterna.

Hur har akterna i boken kommit till?

– De är skrivna i samma ordning som i boken. Jag hade en vision om hur det skulle vara och jag gillar struktur. Jag skriver poesi, för prosa kan jag inte skriva.

Hur har ditt liv ändrats av nomineringen?

– Jag är lokalt känd i Örebro och kan knappt gå ut och handla. Det har varit många evenemang.

Vinner du i kväll?

– Det spelar inte så stor roll. Det roligaste är att få komma hit till Bäckäng och prata med elever i min egen ålder om min bok.

Varför skrev du boken?

– Jag har kurdisk bakgrund, mina föräldrar deporterades från Irak under Saddam Husseins tid och han har på ett indirekt sätt ständigt varit närvarande under min uppväxt. Saddam Husseins namn användes som en svordom i hemmet. Jag ville undersöka vilken påverkan han har haft på mitt liv via mina föräldrar. Jag ville förstå och det var därför jag skrev.

Vad finns det för nackdelar med att vara författare?

– Det beror lite på hur man är lagd. Jag är introvert och är inte ett stort fan av samtal och sådant. Och så är det pressen man utsätts för i det offentliga som författare, det är inget som jag diggar.

Vad inspirerade dig till romanen?

– Jag ville ta itu med Saddam Hussein och bearbeta min egen rädsla för honom och komma fram till några svar om honom.

Vad ska man ta med sig från din bok?

– Starta inte krig. Var inte våldsam. Jag har kommit att förstå min egen position som pacifist bättre. Jag känner mig starkare i dag att säga nej till maktgalna människor.

Det är en sorglig bok, men plötsligt dyker det upp en smiley på en sida mitt i boken. Varför då?

– Jag tycker om att blanda det vardagsnära och det högtravande. Många som har vänt sida på just det stället har börjat skratta när de har fått se det. Det kommer som en överraskning för många. Jag vill locka fram lite lekfullhet även om ämnet är sorgligt. Man kan hantera sorg med humor.

Hur var det för dig att skriva boken?

– I början var det ganska jobbigt, för jag kände mig väldigt osäker på om jag skulle klara av att skriva och förmedla känslor på ett sätt som var begripligt. Jag gick på en skrivarskola och nästan varje vecka måste man lämna in texter som kompisarna får ge feedback på. Ofta fattade de ingenting av det jag skrivit och inte jättebehagligt att sitta i sådana situationer. Till slut fick jag lite självförtroende och tyckte att jag kan förmedla det här och ro det i land.

Har du inte skrivit något annat?

– Det här är min första bok, men innan dess har jag skrivit en del småsaker som har publicerats i tidskrifter, exempelvis noveller och dikter. Dessutom har jag skrivit på en miljard olika saker som jag sedan har lagt ned. Men inget sådant är förgäves, för allt är en del av processen att testa olika saker. Tanken på boken har nog funnits med ända från början.