Vi sitter i Aya Kanbars rum i radhuset i Örebro. Hennes pappa Ali har kommit in ett par gånger och bjudit på arabiskt te och kaffe med kardemumma, samt dadlar och choklad. Det känns för ett ögonblick som att vi bara är två kompisar som gjort följe hem från skolan den här dagen, och nu ska fika och jämföra nagellack: Hennes är slarvigt men glittrigt lila – mitt är avskavt.

– Tänk att vi sitter här på min säng, det här är helt overkligt tycker jag, säger Aya.

Hon är en udda litterär debutant, konstaterar vi. För det första är hon 17 år, och har inte, som många andra debutanter, pluggat på Biskops-Arnö eller Valand. Hon har inte tagit flera år på sig att skriva sin bok. ”Hyperverklighet” skrevs färdigt på drygt ett halvår.

– Det var i december 2019, det hände ganska många saker i mitt liv och jag visste inte hur jag skulle uttrycka det, så jag började bara skriva ner allt jag kände. Och efter det läste jag om vad jag skrivit och kände att; det här liknar lyrik. Och efter det fortsatte jag bara skriva mer.

De första dikterna påminde om en dagbok, lite svamliga och känslosamma, som hon skrev ner på ett poetiskt sätt. Men efter ett tag förändrades de, dikterna blev mer kreativa. Hon tog hjälp av en vän som också uppskattade och skrev poesi, som hjälpte henne att hitta strukturen.

Efter en tid kände hon att hon hade nog för att det skulle kunna bli en bok, så hon öppnade ett dokument på sin dator och började skriva in dikter som hon redan hade. Vartefter fyllde hon på listan.

Var det målet, att det skulle bli en bok?

– Jag har alltid haft ambitioner med mitt skrivande, och har velat åstadkomma något med det och visa upp det för människor omkring mig. Det är klart att inte alla som skriver vill bli publicerade, men för mig kändes det ändå som det största jag kunde åstadkomma.

När hon fått ihop tillräckligt många dikter skickade hon in dem till förlag. Flera sa nej, men vad spelade det för roll när ett – Nirstedt/litteratur – sa ja.

– Jag minns ju det, jag satt vid köksbordet och studerade. Och så kollade jag min inkorg och såg att Gunnar (Nirstedt, förlaget Nirstedt/Litteratur, reds anm) skrivit ett svar och sa att han ville publicera mig. Jag blev ju jätteförvånad och exalterad, och mina föräldrar var i köket då också så det blev en kollektiv överraskning.

Det kanske ska tilläggas att innan Aya skickade in sitt manus till förlag, hade hon inte sagt något om sitt skrivande till sina föräldrar.

– Nej nej, de visste ingenting. De fick bara ta emot informationen där och då. Jag vet inte varför, det kanske var för att de inte ställde frågan. Men när jag berättade blev de jätteintresserade och började ställa frågor och bad mig läsa.

Hon kommer inte från en skrivarfamilj, berättar hon, även om mamma Nesreen tycker om att läsa, och gärna poesi. Men det är bara Aya som skriver.

– Jag vet inte vad det är, men det är som att jag alltid är full med idéer , och observationer och tankar och... lätta analyser. Och sen när jag började skriva så kom allt bara ut och det fortsatte som en poesifors. Det var som att allt egentligen fick frigöras, det kom så naturligt. Det tar liksom aldrig slut för mig. Jag kan säga att jag ska sluta skriva, men jag kommer aldrig sluta lägga märke till saker, och då känns det konstigt att sluta dokumentera det.

Under 2021 har en i princip enad kritikerkår hyllat 17-åringen från Örebro för sin ”självlysande” och ”glittriga” debutbok . Boken har nominerats till tre prestigefulla priser – utöver Debutantpriset även Sveriges Radios lyrikpris och Katapultpriset.

– Det känns… overkligt, på ett sätt. Det är som en stor chock som aldrig riktigt försvinner. Jag har inte smält det, jag smälter det någorlunda när du är här.

Det är svårt att inte prata ålder med Aya. Hon inser såklart att hon sticker ut bland dagens publicerade författare, som 17-åring är hon i samma ålder som de skolelever hon ska ha frågestund med på Bäckängsgymnasiet under Debutantdagen. Något som hon för övrigt ser fram emot mest av allt när Debutantgalan kommer på tal.

– Jag vill inte utse mig som en pionjär eller så, men jag vill gärna lyfta att man inte bara kan skriva när man är i min ålder, utan man kan också komma ganska långt. Man kan få uppmärksamhet och fina lovord och uppnå saker med sitt skrivande.

Samtidigt hoppas hon inte att boken blir läst enbart för att hon som författare råkar vara ung.

– För jag ser inte boken som en reflektion av min ålder när jag skrev den. Innehållet reflekterar sig självt. Det kan kännas ungdomligt i vissa dikter, men det är snarare för att jag tycker om det konceptet och de känslorna.

”Hyperverklighet” är en diktsamling som är ganska svår att beskriva, men den är inte svår att förstå. Kritikerna har hyllat den för sitt finurliga språk och absurda blick på samtiden. Den är på samma gång rolig och allvarlig.

– Om jag ska ge en generell förklaring på vad den handlar om, skulle jag säga att det är en resa. Inte en fysisk resa, utan snarare en resa genom upplevelser. Varje dikt är en scen ur olika perspektiv, jaget och duet är flexibla karaktärer som får uppleva olika saker. Det finns ingen röd tråd som man kan utgå ifrån, men det är det som gör den här boken, säger hon.

Vem är jaget? Är det du?

– Ibland är det jag, ibland är det en karaktär som jag inte gett ett namn.

Här förlorar vi oss i några av dikterna för en stund, som ”Pengatvätt med kombinationer”, en av dikterna i bokens början där diktjaget plötsligt lämnar sin observerande roll och tar plats i handlingen. Dikten innehåller ord som femårsplan, homofili och kexchoklad, olika saker som binds ihop på ett underfundigt sätt. Inte ett ord är ogenomtänkt.

– ”Femårsplan”, det är ju något som associeras med kommunism, Östeuropa, länder som vill expandera fort. Sen är nästa rad ”nihilister i optimistisk klädnad”, där tänkte jag att i Ryssland brukar man säga att deras humor är cynisk och nihilistisk. Den här dikten brukar jag tänka utspelar sig på två platser, antingen i ett sensovjetskt Ryssland, eller min favoritplats här i Örebro, Färgaregränd vid Filmstaden.

Har du sådana här berättelser om alla dina dikter?

– Ja, nästan! Jag har väldigt personliga relationer till mina dikter. Varje dikt har ju en koppling till mig eller mina upplevelser.

”Hyperverklighet” är skriven med omvänd kronologi, därmed startar den med ett outro, och slutar med ett intro, finns en tanke bakom det?

– Det finns det. När jag först började skriva kände jag att jag ville ha en generell struktur. Mitt huvudkoncept som jag baserade det här på var att den börjar i framtiden, futurism, och slutar i det vardagliga, mytologiska, där nämns gudar och det finns lite religiösa undertoner. Det känns legendariskt. Så då tänkte jag att outro får börja, för framtiden ändå är slutet, och dåtiden är början.

Vi tar en paus innan ljuset försvinner. Fotografen Pavel har hittat en plats vid en bäck, bortanför butiken Myrorna som han tror ska passa bra för ett porträttfoto. Vi vandrar dit och pratar mer om poesi. En sak som är alldeles tydlig är att Aya Kanbars skrivande är lustfyllt – det bara kommer ur henne när hon blir inspirerad. Så det kanske inte är så konstigt att hon redan har börjat med en andra bok. Den tänker hon dock ge lite mer tid, och kommer därmed inte ut i år.

– Jag började med den veckan efter att jag fick veta att det här skulle bli en bok. Det kom ganska naturligt, för jag hade så mycket i mig som jag ville få ut. Men den är mer samtidsfokuserad. Jag har delat in den i tre kapitel, där den första handlar om en relation, den andra är mer mytologisk och den tredje delen är en självbiografisk del. Jag hoppas att man kommer förstå den, säger hon.

Hon vill gärna gå mer åt det berättande hållet, menar hon, även om hon också framhåller att hon absolut inte kan skriva prosa.

– Men jag vill gärna dit, säger hon.