Äventyrligt – men Lowe Aspviken lyckas inte riktigt gå på djupet

Lowe Aspvikens tredje barnbok ”Det förlorade hjärtat” är som en lagom rolig matinéfilm, med ett äkta demoniskt problem att lösa. Bella Stenberg har läst en trevlig kapitelbok som inte riktigt lyckas gå på djupet.

Recension • Publicerad 18 maj 2024

Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.

Kapitelbok (från 9 år)

Det förlorade hjärtat

Text: Lowe Aspviken

Bild: Reine Rosenberg

Förlag: Alfabeta

Det förlorade hjärtatLowe AspvikenFoto: Klara Aspviken

Den föräldralösa värdshuspigan Jennie drömmer om äventyr och när den elake husbonden slagit henne en gång för mycket ger hon sig av. Hon letar också efter den luggslitne trollkonstnären Klaus, hennes bereste vän, och en stulen rubin.

Aspvikens författarskap rör sig i historiska miljöer, och gärna på resande fot. Jennie är smart och snabblärd, Klaus har kanske eller kanske inte ett gott hjärta.

”Tempot är snabbt utan att bli stressigt, men på bekostnad av fördjupning och gestaltning.”

Annons

Tempot är snabbt utan att bli stressigt, men på bekostnad av fördjupning och gestaltning. Varken bi-figurer eller städerna Dresden, Prag och Wien blir levandegjorda eller personliga. De små svartvita illustrationerna är trevliga, men får allt att se väldigt prydligt ut.

Slutet är förutsägbart, men också uppmuntrande.