Åsa ger Selma nytt liv

Det må vara långt till jul. Och år 1909 må vara väldigt länge sedan.

Och snö och kyla känns mycket avlägset.

Men på film är det mesta möjligt.

Och vi börjar med en väderleksrapport. Blå himmel. Sol. Faktiskt rätt varmt, sisådär en 16 plus. Vi befinner oss på Gustav Adolfs torg i Göteborg. Och det är i slutet av april.

Men för många av dem som stå där på torget är det inte vår – det är den 10 december 1909. Det är snö och kallt. Och det är Stockholm.

Som sagt, på film är allt möjligt.

Nobelpriset i litteratur ska delas ut. För första gången går det till en kvinna – Selma Lagerlöf. Hon är på väg till Grand, där priset delades ut på den tiden. Hon möts av protester. Strindberg borde ju ha fått priset.

–Vi ska hålla på till klockan två i natt, säger Karin Camp, som är här med sin dotter Therese Camp.

De är statister. Karin har varit med i Andra Avenyn tidigare.

–Men jag blev bortklippt, säger hon och skrattar.

Sådant är livet för statisten. Mycket väntan, många omtagningar. Och tjoff, så är man bortklippt just som man samlat släkten och laddat videon.

Denna Selma-scen kräver 85 personer – SVT ville ha kvinnor med långt hår, några barn och män med skägg.

Och det fick man. Statister som efter sitt besök i kostymförrådet plötsligt fick en annan hållning. Att bära hög hatt och stärkt krage förpliktigar.

Inspelningsledaren bär på en megafon.

–Alla på plats. Glasögon av. Klart för tagning.

En som också är på plats denna kväll är Åsa Lantz. Hon är från Sandared från början. Hon var BT:s kulturstipendiat 1996. Hon är författare, prisad och hyllad sådan. Och det är hon som har skrivit manuset till julens stora drama, Selma och Sophie. Hon kom med idén för fyra år sedan.

–?Det började med att jag ville skriva om kvinnlig vänskap. Jag hade en bild av att jag skulle skriva om tre kvinnor. Då fick jag höra att de skulle göra August, som Peter Birro gjorde. Då kände jag direkt, nu måste det vara dags för Selma.

Vad är grejen med Selma Lagerlöf?

–Hon var en väldigt fri människa. Hon var fri från konventioner. Samtidigt var hon naturligtvis medveten om vad som förväntades av en kvinna, men hon lyckades bortse från det. Hon hade en oerhörd vilja kring hur hon ville leva sitt liv. Och hon följde den.

Mycket är känt kring Lagerlöf, hur mycket har du kunnat hitta på?

–Den här historien utspelar sig under två dagar. Det mesta är saker som man vet har hänt, däremellan har jag fantiserat, gissat mig till – och jag har dramatiserat, så klart. Det är en god blandning.

Kullerstenarna på torget är vita. Snön är cellulosa, papper helt enkelt.

Hästarna skrittar sakta, små tidstypiska bilar puttrar på. Statisterna vimlar på given order. Utanför avspärrningarna står en skara nyfikna göteborgare och kikar, tar foton med kamera och mobil.

När Åsa Lantz skriver romaner kan hon fabulera fritt. Hon kan låta karaktärerna säga vad de vill. När hon skriver dramatik så ska replikerna plötsligt ligga rätt i munnen på en skådespelare. Plötsligt är det en mängd människor som ska knåda texten, tycka till, rynka på näsan.

Hur tacklar du det?

–?Det är ett levande material när man skriver en dramatisk text. Jag har gått igenom texten med regissören och vi har läsningar med skådespelarna. Det har varit ett respektfullt och ömsesidigt givande och tagande från alla håll.

Du ser alla de här statisterna, hela produktionen. Och allt är för ”din” skull. Är det nervöst?

–Nej inte nu, men till jul kommer det att vara det. Och vi kommer säkert att få pisk av vissa. Det går inte att undvika när man skriver om en person som har funnits.

Får vi se en ny sida av Selma?

–Jag hoppas att vi får se en humoristisk sida av henne, och en passionerad och levande sida av henne. Inte den cementerade bilden av tanten i hatten.

Helena Bergström, som spelar Selma, har sagt att du skildrar henne på ett spännande sätt. Vad innebär det?

–Jag tar de biografiska fakta som finns, men försöker göra henne igenkännbar för oss som lever idag. Man kämpar med sitt liv, med sina relationer och det är inte så himla lätt alla gånger. Hon är mänsklig, helt enkelt.

Nu har man bytt sida av torget. Det är uppviglande tal på gång. Selma och Valborg ska promenera. Statisterna får en lätt knuff i ryggen, går framför kameran. I bakgrunden går resten av statisterna, hästvagnar och bilar rullar.

Inspelningsledaren har satt megafonen på marken. All kommunikation över torget sker genom att han kupar händerna framför munnen och ropar.

Det råder full aktivitet på torget. Kameraman, sladdbärare, statister, en tjej som springer runt alltihop och sprider ut rök – det ska se ut som kyla.

Och där dyker regissör Erik Leijonborg upp i mössa och fleecejacka.

Han befinner sig i mitten av inspelningen, dag 16 av 35.

–Det är en stor scen i dag. Just nu är fokus på att ljuset faller. Vi ska spela in en dagscen, så inom en timme måste vi vara klara. Och så är Helena sjuk idag, så det komplicerar det lite. Egentligen skulle hon komma gående mot oss här, men nu får hon komma bakifrån istället.

Vad säger du om Åsa Lantz’ manus?

–En jäkligt bra idé hon har. Att destillera ner Selma Lagerlöfs liv till två dygn. En intelligent och smart idé. Ett spännande manus på många sätt, med många bottnar.

Erik Leijonborg är rutinerad. Har regisserat bland annat van Veeteren-filmerna, Tusenbröder och Om ett hjärta.

Ingela Olsson är också rutinerad. Spelade i den mycket uppmärksammade föreställningen av Fröken Julie på Dramaten, med Persbrandt och Bonnevie.

Vad säger du om din roll?

–Det är intressant att gestalta den här kvinnan. Åsa Lantz har skrivit ett oerhört fint manus.

Först Strindberg-succén på Dramaten och nu byter du sida och blir Selma-kompis.

–Man är väl skådespelare, eller hur? (skratt)

Julens stora Drama, Selma och Sophie, handlar om en relation mellan tre kvinnor – Selma Lagerlöf, Sophie Elkan och Valborg Olander. Det finns en rikhaltig brevväxling dem emellan. Åsa Lantz har läst breven, suttit på Kungliga biblioteket.

–Det är underbara brev. Ett fantastiskt sätt att komma in i dessa människors liv och att få vara i en historia som handlar om den här kvinnliga vänskapen.

De här tre kvinnorna hade ett förhållande som kan beskrivas som ett triangeldrama. En mycket nära vänskapsrelation.

Hade de ett sexuellt förhållande?

–Det vet man inte. Och det går inte att utläsa av breven heller.

Slog det dig någon gång att – wow, här sitter jag och läser Selma Lagerlöfs brev?

–Ja, det gjorde det – många gånger. Och det var häftigt.

Att läsa breven är en sak. Att förundras och dras in i de tre kvinnornas liv är också en sak. Men att omsätta detta i dramatik, att skapa något nytt, så att vi som dricker glögg och knäcker nötter i TV-soffan dras med – det är en helt annan sak.

Det verkar svårt?

–Ja (skratt). Ja, det kan man tycka,. Och det har det varit ibland. Herre Gud, vad har jag tagit på mig? Hur har jag rätt att göra så här?? Men jag tänker att Selma sitter bredvid och att hon möjligen skulle vara förtjust över slutresultatet. Jag hoppas att hon känner att jag har förstått.