Amina Manzoor ser tillbaka på pandemier – och berättar om strömmen av hat och hån
Pandemier! Från spanska sjukan till covid-19.
Författare: Amina Manzoor
Förlag: fri tanke
För ett tag sen mötte jag en god vän på väg in i affären jag just lämnade. Vi pratade en stund, och hon som har varit dataexpert på hög nivå i ett annat land och lärare i matematik, erkände att det inte är så lätt att hålla konspirationsteorier stången. Var det kanske så i alla fall att coronaviruset hade spritts av misstag eller rent av släppts ut från laboratoriet i Wuhan? Än trodde hon det ena, än det andra. Vad skulle jag säga? Jag vet ju inte heller, men försökte beskriva pandemier som något naturligt. En sorts naturkatastrofer som inträffat under hela mänsklighetens historia. Som de tre svåra “pandemier” som verksamt bidrog till Roms nedgång och fall, enligt historikern Kyle Harper I boken “Roms öde”. Två av dem var smittkoppor och böldpest, den tredje sannolikt ebola.
Amina Manzoor inleder med ett kapitel om tidigare pandemier, däribland spanska sjukan 1918–20 som tog någonstans mellan 20 och 50 miljoner liv, fler än antalet människor som dog I första världskriget. Än idag vet forskarna inte varför viruset blev så dödligt. Inte heller varför andra vågen var värst.
I år fick Amina Manzoor en enig Ingenjörsvetenskapsakademis pris för “vetenskaplighet inom journalistik”. Samma anda visar hon i boken. Man förstår att den måste ha blivit till under starkt tryck. Det gör det ännu mer beundransvärt att den är så välskriven, även om språkliga småfel har slunkit igenom ibland.
Pandemiåret har varit påfrestande för Amina Manzoor som medicinjournalist. Hon har visserligen mött uppskattning från läsare men också “en strid ström av hat och hån… Av någon anledning var det alltid de elaka läsarmejlen som fastnade.” I en sådan situation skulle hon ha behövt känna stöd från sina chefer på tidningen, men fick inget, skriver hon.
”Till slut kände Amina Manzoor att hon inte kunde arbeta kvar på DN. Hon sa upp sig.”
Hennes bedömningar ligger ofta nära Folkhälsomyndighetens. Chefredaktören Peter Wolodarski däremot kritiserade skarpt denna myndighets strategi, och fler än 20 forskare vädrade sin oro för den på DN Debatt. Till slut kände Amina Manzoor att hon inte kunde arbeta kvar på DN. Hon sa upp sig.
Varför skriver man en sådan här bok mitt under brinnande pandemi? När läget växlar från dag till dag och boken snart blir inaktuell? Jag tror att Amina Manzoor har känt ett behov av att plöja sig igenom pestårets bråte och strida ström av information. För att inte tappa förståndet, för att visa hur pandemi och infodemi hänger ihop.
Det sista tror jag är bokens stora värde. Ett perspektiv som är mycket viktigt att ta med i beräkningen nu och i framtiden.
