GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

America Vera-Zavala: Svensk kulturelit ägnar sig åt vittvätt av Lars Vilks

Lars Vilks yttrandefrihet ska försvaras – men hans åsikter borde också bekämpas, skriver America Vera-Zavala som häpnar över vittvätten efter konstnärens tragiska bortgång.
America Vera-Zavala
Krönika • Publicerad 16 oktober 2021 • Uppdaterad 16 oktober 2021
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Lars Vilks, 1946–2021.
Lars Vilks, 1946–2021.
Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Jag lägger in en vittvätt och tänker att ibland kan inte ens litervis med klorin råda bot på fläckar, de går ändå inte bort. Men försöka går ju.

Det är en sådan tvätt som jag ser stora delar av svensk kulturelit ägna sig åt efter Lars Vilks tragiska bortgång. Det verkar inte finnas en ände på svulstiga adjektiv när denna konstnär ska hyllas. Visst hör sådant till när en människa dör, men här är det som att Vilks måste genomgå en extreme make-over för att passa in i den identifikationsprocess som yttrandefrihetskämparna ägnar sig åt.

”I Danmark var han en hjälte” skriver Expressens kulturchef Karin Olsson som menar att vi borde alla minnas Vilks med ”stor respekt”.

DN:s kulturchef Björn Wiman skriver att Vilks var ”2000-talets mest betydelsebärande svenska konstnär”. Jesper Bengtsson, ledarskribent på Dagens Arena tillika ordförande för Svenska Pen, skriver: ”En förklaring till den relativa tystnaden är att Vilks – också som en effekt av just denna tystnad – ibland hamnade i sällskap med personer långt ut på högerkanten. Men det ska väl strängt taget inte spela någon roll när det kommer till yttrandefriheten?”

Kanske är det dessa två meningar som allra bäst illustrerar den vittvätt som nu sker öppet inför våra ögon. Lars Vilks deltog glatt på en SION-konferens där muslimer utmålades som råttor.

Lars Vilks hyllade ofta gatukonstnären Dan Park (som upprepade gånger dömts för hets mot folkgrupp), bland annat höll Vilks ett stödtal för Park på ett bibliotek i Oslo i ett evenemang organiserat av Breivik-anhängare, terroristen som avrättade 69 unga från Arbeiderpartiets ungdomsförbund på Utöya.

Vilks föreläste också för Sverigedemokratisk Ungdom och turnerade runt på otaliga anti-muslimska evenemang och försvarade dem med att det aldrig handlade om rasistiska åsikter utan bara ”islamkritik”.

”Självklart ska Lars Vilks yttrandefrihet försvaras men hans åsikter borde också bekämpas istället för att ursäktas av alla som tar rasismen på allvar.”

Att konstnären Lars Vilks kanske medvetet ideologiskt och politiskt befann sig på den yttersta högerkanten passar inte in i berättelsen om en betydelsebärande yttrandefrihetshjälte.

Självklart ska Lars Vilks yttrandefrihet försvaras men hans åsikter borde också bekämpas istället för att ursäktas av alla som tar rasismen på allvar.

Några dagar innan Vilks död kommer hovrättens friande dom i förtalsmålet mot Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson. En enig journalistkår ansåg domen vara rätt och det kallades för en seger för yttrandefriheten. Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi kallades av kommunalrådet extremister och deras värdegrund kopplades till IS (2018), samtidigt som Göteborgs stad ställde in en filmvisning med filmen ”Burka songs 2.0” av Hanna Högstedt med efterföljande samtal med dessa kvinnor. Jag letar förgäves efter stöduttalanden för Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahis yttrandefrihet från samma personer som nu stoltserar med sitt stöd för Vilks. Är det politiskt problematiskt med just dessa muslimer? Är de fel sort? Det ska väl för att citera Jesper Bengtsson: ”strängt taget inte spela någon roll när det kommer till yttrandefriheten?” Men det verkar det göra, och det innebär att yttrandefriheten blir en klubb för inbördes beundran snarare än något som garanterar oss kulturarbetare oavsett bakgrund och hudfärg rätt att yttra oss.

Tips:

För övrigt rekommenderar jag alla att läsa serieromanen ”När vi var samer”.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.