Älskade och hatade författarfoton – så skapas bilden av en stjärna

Böcker, absolut – men för att skapa en känd författare räcker det inte med en text.

Det krävs en porträttbild också, som låter läsaren möta författarens blick.

– Ett författarfoto är som en rustning. Det måste kunna stå bredvid en ashemsk sågning av ens nya bok, säger Tove Folkesson, som nyligen gett ut en roman.

Pressfotona som tas i samband med ett boksläpp skapar den image författaren – och förlaget – vill visa upp för världen.

Ska framtoningen vara seriös eller sexig, djup eller kul?

Det handlar om en sorts kändisfotografering. Men till skillnad från skådespelare eller andra kändisar har författare oftast inte sökt upp rampljuset för sin egen person; de har bara velat skriva en bok.

Första fotograferingen är en rite de passage, en invigningsrit i författarrollen. Den amerikanska fotografen Nina Subin beskriver författarfotografering som en långdragen första dejt, där författaren nästan alltid är obekväm och spänd i början men slappnar av efter hand.

Under det senaste decenniet har svenska författarfoton lämnat det stillsamma, enkelt komponerade, seriösa porträttet och gått åt två skilda håll.

Det ena kan vi kalla snyggishållet: stajlade, uppsminkade studiobilder med airbrushfilter som gör författarhuden dockslät och tänderna gnistrande vita. Kanske superhärligt för självkänslan hos författarna – vars arbetsvardag annars inte kräver mascara eller näshårstrimmer – men dystert för alla som faktiskt vill se en glimt av äkta personlighet hos författaren i fråga.

Det andra är dokumentärhållet. Bilderna är ofta tagna utomhus, eller åtminstone på en annan plats än i en fotostudio. Uttrycket är lekfullt, fantasifullt och prövande: en strålande utveckling för den som både gillar fotografi och vill veta hur verkliga människor kan se ut.

Tove Folkesson romandebuterade som 32-åring och har fyllt 40 nu. Hon säger att hon har blivit mer och mer medveten om författarfotots kraft med åren.

– Det är viktigt på samma sätt som ett omslag är viktigt. Det signalerar vad läsaren kan förvänta sig. Man känner sig så utsatt när man släpper en bok, när författarfotot tas är man så sårbar.

Mest älskar hon gamla tiders författarfoton, som när Ernest Hemingway eller Marguerite Duras sitter vid sin skrivmaskin.

– Varför, varför har vi inga skrivmaskiner nu? Det är en sorg. En laptop gör sig inte på bild.

Tove Folkesson vill inte vara ett objekt på bilderna, utan den som agerar.

– Det är viktigt att inte se ut som en programledare. Man vill ha en mänsklighet, skörhet och öppenhet i författarbilden, utan förlorad integritet. Det Sara Mac Key tar fram hos mig är något jag känner igen mig i.

Sara Mac Key är en Stockholmsbaserad fotograf som har varit bidragande till att författare som Tove Folkesson – eller Isabelle Ståhl – har trängt genom mediebruset och tagit plats.

Hennes bilder är påhittiga och ganska ofta roliga, lite modigare och vildare än många andra. Hon tog sitt första författarporträtt i början av 2000-talet, av Jonas Brun som precis som hon gick på folkhögskolan Biskops-Arnö.

– Jag kommer från en dokumentär, bildjournalistisk tradition. Det får gärna pågå vanligt liv runtom när jag fotograferar, säger Sara Mac Key.

Hon pratar med författaren om vilken stil eller vilken stämning bilden ska utstråla.

– Vissa tycker det är skönt att vara personlig, andra vill inte det. De kanske redan har lämnat ut sig tillräckligt genom sin text.

Finns det något som är typiskt för att fotografera just författare?

– Kanske att jag månar lite extra om att de ska trivas. När jag kopplas in har de just skickat in sitt manus och sitter och oroar sig för om det är bra nog. Och där kommer jag med min kamera och påminner dem om att boken ska ut också. Det är inte enkelt att bli fotad i det läget.

Är det någon skillnad på att fotografera kvinnor och män?

– Att jag blir lite kompis med alla kvinnor! Haha, nej, inte alla men många, faktiskt… Det är något med relationen, hur den blir och vad vi pratar om som ofta blir närmare med kvinnor.

Hur är det med olika generationer, finns det skillnader där?

– Ja. De yngsta jag fotograferar är kanske 30, om de har skrivit en bok. De är ofta bjussiga och avslappnade. Kanske är det för att det finns ett sådant överflöd av bilder nu, det är inte så hugget i sten att just mina bilder är Bilden, som ska ut.

Ett pressfotouppdrag arvoderas med 10 000 kronor. Inte så mycket i reklamvärlden men bra betalt med redaktionella mått mätt. Många tunga författarnamn har stått framför Sara Mac Keys kamera.

Är du nervös någon gång för fotograferingar?

– Nej, men ja, när jag skulle fotografera Lars Norén hemma hos honom. Jag hade blackout hela tiden när jag var där, jag minns bara att vi rökte flera cigg under hans köksfläkt. Han beskrev situationen i en av sina senare dagböcker: ”Sara Mac Key, lång, smal, kortklippt mörkt hår, behaglig, långsam, antingen noggrann eller frånvarande.” Det var ju en väldigt träffsäker beskrivning av mig, jag var ju så nervös att jag säkert var extremt frånvarande. På något sätt lyckades jag i alla fall ta en bild där han log, den var på omslaget till dagboken sedan.

I pretentiösa diskussioner om fotografi brukar det ibland sägas att en skicklig fotograf fångar en människas innersta, hennes själ.

– Det tror jag inte riktigt är möjligt. Kanske en skärva av en själ. En glimt av uppriktighet, något okonstlat.

Vad kännetecknar de bästa bilderna?

– Det är när det finns en fortsättning, en miljö eller ett uttryck som tillåter tanken att löpa vidare, tycker Sara Mac Key.

Frågan om när ett foto är lyckat går vidare till Anna Tillgren. Hon har jobbat med PR inom bokbranschen i 30 år.

– Det ska inte vara för stajlat. Det ska spegla en författare så långt det är möjligt, och det tycker jag att de skickliga fotograferna brukar lyckas med. När objektet är villigt, förstås. Det är inte alla författare som älskar att bli fotograferade.

Som ansvarig för att göra författarna så publika som möjligt vet Anna Tillgren hur viktiga författarfoton kan vara.

– Jag tycker om när bilderna är tagna i en miljö. Studiobilder kan vara bra, vissa författare vill ha det, men det kan också bli en fernissa som inte bara är av godo.

Trenden har gått från att det togs ett enda författarfoto som användes om och om igen, till en mångfald av bilder.

– De där klassiska bilderna på Karin Boye, Moa Martinson eller Eyvind Johnson var ju ganska få och verkar ha använts länge. Nu tas det alltid många varianter. Det är inget tvång att ta en ny bild för varje bok men det kan ofta vara en fördel. Om bilderna är bra används de mer och författaren kan få större genomslag.

Bilder av ”Seriösa författare vid skrivbord, under ett sekel”:

På de klassiska bildernas tid – författarfotona såg ärligt talat ungefär likadana ut i många, många decennier – var en turkisk-svensk fotograf och poet vid namn Lütfi Özkök det heta namnet i litteraturvärlden.

Efter honom tog en otippad efterträdare vid: Ulla Montan.

Hon var en ensamstående mamma som arbetade som socionom och mest använde sin enkla kamera till att fotografera sina barn. 1981 var hon 31 och åkte till Paris på semester med en väninna. Hennes kompis var lite bekant med författaren Klas Östergren, en 26-åring som nyligen hade slagit igenom med romanen ”Gentlemen”.

– Han var super à la mode då och söt som socker. Jag frågade om jag fick ta bilder av honom där. När jag kom hem ringde jag till några tidningar och frågade om de ville köpa en bild av Klas Östergren i Paris. Det fanns ingen text till men det ville de ändå, berättar Ulla Montan.

Bilden av den unge Klas Östergren med drömmande blick i Paris blev startskottet för en 40 år lång fotokarriär.

– Kan man tjäna pengar på något så här roligt, tänkte jag när tidningarna ville köpa bilden. Jag anmälde mig till en fotokurs på kvällarna, säger Ulla Montan.

På fotokursen bestämde hon sig för att göra ett temaarbete med författarfoton. Hon skrev till tio författare och frågade om hon fick fotografera dem.

– Tio tunga manliga författare: Olof Lagercrantz, Werner Aspenström, Mats Gellerfelt … alla sa ja. När det var klart gjorde Aftonbladet Kultur ett reportage om mig – och så var jag plötsligt författarfotograf. Bonniers tog kontakt med mig och frågade om jag ville fotografera PC Jersild.

Ulla Montan gick enbart på känsla och hade ingen särskild tanke med sina bilder, fotograferade så rakt och enkelt som möjligt. Professionella pressfotografer skrattade åt hennes utrustning, men ruta för ruta tog hon över den litterära fotografiarenan.

– Många ville bli fotade av mig för de visste att jag skulle ta allvarsamma, seriösa, känsliga porträtt av dem. Jag fick dem att känna sig sedda, eftersom jag är så pass intresserad av ansikten. Min bakgrund som socionom hjälpte mig också. Jag hade jobbat på socialjouren och gjort många hembesök, jag var van att komma in till okända. Jag fick ofta beröm för att jag var så snabb när jag fotograferade. Jag gillar att ta bilden direkt när jag kommer, inte sitta och dricka kaffe.

Även Ulla Montan förespråkar naturliga bilder. Hon gillar inte alls de förskönande fotofiltren som suddar ut ojämnheter från ansiktshuden.

– Hud är väldigt talande. Ta Stig Larsson, till exempel, som jag har fotograferat mycket. Han var så söt, så söt, som ung. Han hade varit finnig och att huden var så oregelbunden gav någonting.'

Även Klas Östergren har hon fotograferat flera gånger, efter den där första gången i Paris 1981. Fastän det har gått 40 år minns han också.

Klas Östergren skrattar lite när jag säger att fotografen kallar honom ”söt som socker”.

– Det är en söt ung man på den bilden, det kan till och med jag se själv. Bilden togs lite på lattjo, i flygande fläng. Jag vet att Ulla har sagt att det blev starten för hennes karriär, det är lite skojigt. Jag har bara glada minnen av detta. Paris 1981, det var annars ljuvt och lett om vartannat.

Kommer du ihåg hur du såg på din författarimage på den tiden?

– Jag reflekterade inte så mycket över det. Att tänka på medial framtoning på samma sätt som idag, det förekom inte. Jag hade ingen genomtänkt image. På den tiden kunde jag ta på mig slips bara för att man skulle vara finklädd. Det var ovanligt redan då, att unga gjorde, obsolet och gammalmodigt. Jag var väldigt naiv.

Samtidigt var idealet naturlighet, stajling förekom inte:

– En författare skulle snarare representera något eget, personligt och okonstlat. Och den önskan har man väl fortfarande, en författare ska inte spela teater.

1981 var det lite spännande, men med tiden har fotografering blivit en plåga för Klas Östergren.

– Jag har räknat ut att jag har lagt månader av mitt yrkesliv på att fotograferas. Jag är inget kul objekt för fotograferna heller längre, jag är för otålig. ”Låt nu för fan det här gå fort!”.

Och 2021 behöver inte Klas Östergren fotograferna längre. Hans position i Författarsverige är stabil sedan decennier tillbaka. Alla vet redan hur han ser ut på bild.

Nu är det andra, nya författare som får titta sig nervöst i spegeln och fundera på vilket ansikte kameran kommer att registrera på det allra första författarfotot. Utan filter, om de vågar.

Fler författarbilder av Ulla Montan och Sara Mac Key ser du här: