”Alla måste lära sig hur sökmotorer fungerar”
Då och då träder Google fram som föremål i den offentliga diskussionen. Det är bra. Google är trots allt den accesspunkt som mycket av vår information och kunskap blir tillgänglig genom. Ofta när Google diskuteras i offentligheten beror det på att någon identifierar sökresultat de tycker är anmärkningsvärda, eller rent av djupt problematiska. För ett par år sedan handlade det om att Google gav stor synlighet åt en högerextrem artikel med antisemitiskt ärende som listade namnen på svenska judar. Ett annat berömt exempel handlar om svaret på frågan om Donald Trump i valet 2016 vann ”the popular vote”, det vill säga fick flest röster totalt. Svaret som Google länkade högst till var fel.
Den 18 augusti publicerade Ivar Arpi en ledartext i Svenska Dagbladet där han upprördes över att Google, enligt Arpi, tillrättalägger sökresultaten. I ingressen till texten står det: ”I stället för en sann bild av verkligheten, får vi en politiskt tillrättalagd version i linje med Social Rättviserörelsens diktat.” Många har därefter mycket pedagogiskt visat att Ivar Arpis beskrivning av vad Googles algoritmer – det vill säga reglerna som styr hur sökresultat värderas och rangordnas – gör minst sagt är bristfälliga. De slutsatser han drar saknar en grund i en förståelse hur sökmotorer fungerar. Och om det är någonting som forskningen visar så är det att Google – liksom andra internetjättar – oftast gör precis motsatsen. För det mesta förstärker de olika orättvisor i samhället.
Med det sagt så bidrog Ivar Arpis artikel till något värdefullt – den gjorde i alla fall Google synlig. Google har blivit en så integrerad del av vår vardag – på fritiden, på jobbet och i skolan – att vi i regel tar den för given och sällan tänker på hur den fungerar. Det ligger själva verket i Googles intresse att sökmotorn ska vara osynlig för oss. Och ju mer Google flyttar in sina olika tjänster i våra hus, i bilar och överallt runtomkring oss, desto osynligare blir de. Det är många gånger praktiskt för oss användare, men det är också riskabelt.
Relevans är ett centralt begrepp för Google. I vår bok ”Invisible search and online search engines” undersöker vi sökmotorer i människors vardag. (Boken är utgiven på engelska på Routledge förlag 2019, titeln kan översättas ”Den osynliga sökningen och sökmotorer i vardagen”). Där talar vi om relevanskonflikter för att synliggöra att det sökresultat som är relevant för en person inte nödvändigtvis är det för en annan, eller för att det som är relevant för en klimatförnekare inte är det för samhället. Ivar Arpis artikel påminner oss också om att den infrastruktur med vars hjälp vi får till oss information idag inte ligger fast, utan att den ständigt görs av oss människor.
”Där källkritik hjälper oss att kunna bedöma trovärdighet hos texter, bilder och filmer på nätet, kan sökkritik hjälpa oss att förstå varför vi överhuvudtaget möter de texter, bilder och filmer vi gör.”
Vi har i vår mångåriga forskning på området och i samarbete med exempelvis Skolverket, Svensk Biblioteksförening, Internetstiftelsen och Skolinspektionen argumenterat för att ge sökkritik en lika framskjuten plats som källkritik har fått. Där källkritik hjälper oss att kunna bedöma trovärdighet hos texter, bilder och filmer på nätet, kan sökkritik hjälpa oss att förstå varför vi överhuvudtaget möter de texter, bilder och filmer vi gör. Sökkritik innefattar allt från betydelsen av hur vi väljer sökord, hur algoritmerna fungerar i samspel med publicister och användare, till Googles extrema dominans.
Ja, alla sökresultat är manipulerade, där har Ivar Arpi rätt. Samtidigt – hur skulle det annars kunna vara? Sökmotorer är skapade av människor. De som programmerar dem, de som använder dem för att söka information och de som använder dem för att tillgängliggöra information. Alla lämnar sina spår, i form av data, värderingar, intressen eller sökord. Google är en plattform för reklam för produkter, tjänster och evenemang men även för politiska kampanjer, partiprogram eller, som Ivar Arpi noterar, olika rörelser.
Sökmotorer utgör alltså en i högsta grad kritisk infrastruktur, samtidigt är de i regel reklamplattformar där kommersiella intressenter konkurrerar om användarnas uppmärksamhet. På sökmotorsmarknaden är Google fullständigt dominerande med över 90 procent av marknaden i Europa. Det är frågan om tusentals sökningar varje sekund. I praktiken finns det inte en fungerande marknad.
I diskussionen efter Ivar Arpis debattartikel har en public service-sökmotor nämnts som en möjlig motvikt till Google. Det har diskuterats i olika sammanhang länge, men av begripliga skäl leder det till många svårigheter och diskussionerna missar ofta en central del av hur sökmotorer fungerar. Algoritmer och den data som vi lämnar ifrån oss är förstås viktiga, men sökmotorer behöver något att söka på – ett index över webbsidor. Här finns Googles stora skatt. Dess enorma och ständigt uppdaterade index över webben. Ett annat förslag, som kanske är enklare att enas kring, är därför att på europeisk nivå istället skapa ett offentligt webbindex som olika sökmotorer kan använda. Kanske även en public service-sökmotor.
Men till att börja med måste alla lära sig hur sökmotorer fungerar. Sökkritik måste vara en självklar del av undervisning och folkbildning. Inte enbart den tekniska delen, utan alla delar. Alla måste förstå hur det fungerar. Enbart så är det möjligt att se till att sökmotorer inte försvinner in i bakgrunden och blir osynliga. Först då kan frågor som den om ett offentligt tillgängligt webbindex eller konsekvensen av att samhällets kritiska infrastruktur är en reklamplattform diskuteras på allvar. Det är viktigt och det är bråttom.
Jutta Haider, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås
Olof Sundin, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet
