Violinsolo med briljans

Här är det fråga om Anton Bruckners tidiga verk Ouvertyr i g-moll, vars dova entré strax avlöses av det mjukt andlösa. Växlingen mellan starkt och svagt är också genomgående i verket ända till slutets ståt och pompa med mullrande puka, allt framfört med brio och väl tillvaratagna nyanser av dirigent och orkester.

Mest minnesvärd blev emellertid violinsolisten Christian Svarfvars tolkning av Johannes Brahms Violinkonsert i D-dur, vars speltekniska svårighetsgrad knappast är ringa. En stjärnviolinist, samtida med Brahms, hävdade till och med att den var icke spelbar. Till det utmanande hör sådant som komplicerade dubbelstråk, snabba löpningar och rytmiska variationer, något som uppenbarligen inte nämnvärt besvärade solisten. Christian Svarfvar lyfter också fram skönheten i verket, i synnerhet andra satsen med sitt inledande vackra oboesolo som övertas av soloviolinen. Här härskar det passionerade, det mjukt sensibla och det samstämmiga mellan dirigent, solist och orkester.

Konsertens värdiga avslutning innehöll Beethovens femte symfoni i c-moll, en av musikhistoriens främsta i sitt slag och mer bekant som Ödessymfonin. Dramatiken blir kännbar redan i inledningens markerade åtta toner och sidotemat, som tycks kämpa för att visa sin närvaro. Så kan man uppfatta verket, från mörker och aggression till det slutgiltigt ljusa och leende. Däremellan råder stundtals kontrasternas batalj, till exempel andra satsen med stilla lyriskt träblås och majestätiskt bleckblås. Utan tvekan har dirigenten Joachim Gustafsson lyckats väl i vad det tycks sin strävan att framhäva den musikaliska dramatiken.

Avslutningsvis är det bara att beklaga de musikälskare som inte fick delta i denna musikaliska upplevelse.

Bo W Jonsson