Tysk litteratur står stark …– och svag

För inte så länge sedan besökte den tyske poeten Jan Wagner Sverige. I Malmö, Göteborg och Stockholm lanserade han översättningen av ”Selbstporträt mit Bienenschwarm”, på svenska ”Självporträtt med bisvärm” översatt av Aris Fioretos på Rámus förlag. I den samlar Jan Wagner några av sina allra vackraste och mest finurliga dikter från tiden 2001-2015. Bland annat återfinns här dikter från ”Regentonnenvariationen/regntunnevariationer” – diktsamlingen som han överraskande vann det skönlitterära priset för vid bokmässan i Leipzig år 2015. Efter denna triumferande seger ses Jan Wagner som den kanske viktigaste representanten för den starka lyrikvåg som sveper över Tyskland just nu.

På senare tid har vi också kunnat njuta av fina svenska introduktioner av två andra viktiga lyriska verk i elegant översättning: WG Sebalds ”Bokstavsspåret. Dikter i urval 1964–2001” i översättning av Axel Englund (Ellerströms) och Lutz Seilers ”på fältlatin. dikter i urval” i översättning av Ludvig Berggren (Faethon). Vi har samtidigt kunna ta del av Seilers debutroman ”Kruso” som prisades med Tyska Bokpriset år 2014 och som har varit en av de mest hyllade – och lästa – tyska romanerna under senare år. Den sistnämnda i en följsam översättning av Aimee Delblanc (Norstedts).

Till våren kommer också Ulla Ekblad-Forsgrens översättning av sex hörspel signerade Friederike Mayröcker ”Vill ej mer gå i vall”. ”Rekviem för Ernst Jandl och andra hörspel” (Ellerströms) och som litteratur- och poesiälskare med särskilt intresse för den tyskspråkiga litteraturen och med en optimistisk inställning är dessa översättningar glädjande och ger förhoppningar om att den tyska poesiboomen också kommer att ge avtryck i vårt svenska litteraturlandskap.

Men en bläddring i Vårens böcker, Svensk bokhandels stora presentation av vårens litterära utgivning ger optimismen en lätt törn. En handfull skönlitterära översättningar är visserligen på gång, bland dem klassiker som ”Lion Feuchtwangers Oppermanns” (Nilsson förlag) och E.T.A. Hoffmanns ”Kreisleriana” (Ellerströms), aktuella och i Tyskland uppmärksammade böcker som Jenny Erpenbecks ”Gå, gick, gått” (Albert Bonniers) och Abbas Khiders ”Brevet till auberginerepubliken” (Thorén & Lindskog), någon thriller, någon chick lit-roman och ytterligare några stycken. Men inte jättemycket ändå. Och det är ju egentligen så det brukar se ut. Under förra året var antalet översatta tyska romaner och diktsamlingar inte särskilt större.

Den som intresserar sig för tyskspråkig litteratur är förvisso inte i en värre situation än de som intresserar sig för, säg nederländsk eller spansk litteratur. Och vi germanofiler har det betydligt bättre än de som orienterar sig emot polsk eller portugisisk litteratur. För att inte tala om de som går utanför Europas gränser och söker litteratur från Asien, Afrika eller Sydamerika. Med Vårens böcker i handen är det slående enkelt att konstatera att det anglosaxiska övertaget alltjämt är järnhårt i den översatta litteraturens utbud här i Sverige.

Som svensk litteraturintresserad går det naturligtvis enkelt att ställa sig frågan ”varför ska jag läsa tyskspråkig litteratur över huvud taget?”

I förordet till litteraturhistorian ”Tysk litteratur. Från Hildebrandssången till Kanak Sprak” (Carlssons) skriver Sture Packalén om att den tyskspråkiga litteraturen inte bara på senare år, utan sedan krigsslutet 1945 haft en ”undanskymd plats i det svenska kulturmedvetandet”. Det är alltså ingen ny företeelse, utan är ett normaltillstånd alltsedan vi i Sverige bytte andraspråk från förkrigstidens tyska till efterkrigstidens lingua franca: engelskan.

I Packaléns gedigna genomgång av den tyskspråkiga litteraturen (det börjar med trollformler och besvärjelser från tiden runt 750 e Kr och slutar med tyska ”krimis” på 00-talet) får vi ett möjligt svar till varför vi svenskar inte ska sluta läsa tyska böcker. I kapitlet om Martin Luther – nytänkaren och reformatorn påminner Packalén om att de ”svenska reformatorerna hade Luthers bibel som förebild när de översatte bibeln till svenska”. Och även om Tysk litteratur är en litteraturhistoria som uteslutande ägnar sig åt den tyskspråkiga litteraturen (enligt Packaléns förord ”den första översiktliga framställningen på svenska av hela den tyska litteraturens utveckling”) är det omöjligt att inte se paralleller till det svenska litterära landskapet. Det är knappast enbart Martin Luther som haft stort inflytande över våra svenska författare och den svenska litteraturen (även om han med sin bibelöversättning torde vara oomstridd som den viktigaste förebilden av alla). Självklart återfinns de tyska författare som verkat i Sverige i exil – och som på så sätt blivit en del av också det svenska kulturlivet: Nelly Sachs, Peter Weiss och Kurt Tucholsky.

Men även de författare vars modersmål är svenska seglar upp i tanken under läsningen av Tysk litteratur. För även om studieobjektet uteslutande är tysk litteratur ger denna litteraturhistoria en fördjupad inblick även i vår svenska litteraturhistoria. Utifrån detta material är det enklare att se linjer och stoff som intresserat författare som, säg Lars Gustafsson eller ovan nämnde Aris Fioretos – författarskap som i grunden influerats och berikats genom lån och utbyte med den tyska litteraturen. Det finns fler exempel: Carl-Johan Vallgren, Lotta Lundberg och många andra har öst ur den tyska litteraturen och på så sätt samtidigt spätt ut den svenska med nytt, friskt vatten.

Min gamla institution vid Göteborgs universitet har bytt namn från Institutionen för tyska och nederländska till Institutionen för språk och litteraturer. Just det: litteraturer i plural. I den svenska litteraturvetenskapliga traditionen väljer vi att studera världslitteraturen (att det sedan inte motsvarar hela världens litteratur är en annan diskussion). Ibland är det lätt att glömma att i denna stora världslitteratur döljer sig en rad olika litteraturer. Dante, Homeros, Virginia Woolf och Marguerite Duras är inte bara världslitteratur – de är också en del av sitt respektive språks litteratur. De bygger alla vidare på en litterär tradition som odlats i sitt specifika språkområde – samtidigt som de lånat av andra intilliggande, eller slumpaktigt utvalda på grund av personliga prefenser, resor – eller litterära översättningar.

Även om det i vår globaliserade tid finns mörka krafter som försöker få jorden att snurra baklänges genom att resa murar och dilla om nationer som isolerade öar är det heller inget konstigt när författare reser över gränser – både fysiskt och i överförd bemärkelse över språkgränser. Den tyska litteraturen har på senare år förnyats av en rad författare som exempelvis Abbas Khider (som ursprungligen kommer från Irak) som i vuxen ålder tillägnat sig tyska och sedan valt att skriva sina böcker på det nya språket. Denna tendens kommer förmodligen bara att öka: av tragiska anledningar (krig, flykt och exil) men förhoppningsvis också i högre utsträckning för att vi som världsmedborgare kan röra oss över nations- och språkgränser. I dessa fall äger ett ständigt utbyte rum mellan olika litteraturer som författaren ifråga tillägnat sig från tidig ålder och upp genom livet.

Så när jag (som ovan) ställde frågan om varför vi över huvud taget ska läsa ett visst språks litteratur är det naturligtvis en retorisk fråga. Vi borde ständigt läsa litteraturer i plural och för den delen också litteraturhistorier som kartlägger litteratur efter litteratur. I sitt förord frågar sig Sture Packalén om vikten av en tysk litteraturhistoria idag då vi är en googling bort från en massa kunskap om andra litteraturer. Han kommer dock till slutsatsen att den fragmentariserade kunskap som nätet bjuder på kräver motbilder i form av ”en sammanhängande framställning, som tar upp litterära utvecklingslinjer och viktiga författarskap”. Mycket sant. För även om det finns mycket information på nätet är det en historisk framställning som denna som låter ana traditionen på riktigt. I en samtid som präglas mer av tyckande och ”likeande” och där varje sökmotor skräddarsyr information baserat på våra tidigare sökningar är det viktigt att vi begrundar historien och vilka strömningar och utvecklingslinjer det är som nått fram till den litteratur, eller de litteraturer då, som vi har idag. Vi måste självklart inte behärska alla tyska författarnamn från medeltiden för att kunna förstå och njuta av Elena och Lilas napolitanska vardag i Elena Ferrantes romansvit. Men – med viss inblick i italiensk historia – och litteraturhistoria – blir läsningen än mer fördjupad.

Så trots att utgivningen är liten och den anglosaxiska dominansen är stor: jag önskar mig mer tysk litteratur – och mer av alla andra litteraturer också. I en tid då demokratin är hotad är litteraturerna och de som kan växla mellan dem (översättare och flerspråkiga författare) viktigare än någonsin. Liksom även de som kan guida genom en litteraturs historia – på något sätt (i någon beröringspunkt) har den alltid med alla andra litteraturer att göra samtidigt.

mats almegård