Lundberg talar om hur islamismen omhuldas

Vårens tema på högskolans Forskarcafé är "Populism, radikalisering, extremism" och den första gästen är Johan Lundberg, som är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

Han ska prata om hur det kan komma sig att ett visst slags extrem islamism lyckas få bidrag från svenska staten och hur den omhuldas på vissa håll inom dagens svenska vänster.

Bakgrunden till hans resonemang kring detta återfinns i hans uppmärksammade bok "Ljusets fiender: Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten" (2013) där han visar hur olika totalitära ideologier har hanterats i svensk kulturdebatt under efterkrigstiden.

– Min grundtes är att det förekommer ett slags relativism i Sverige som går tillbaka åtminstone till kalla kriget och debatten om den så kallade tredje ståndpunkten, det vill säga att man inte kunde välja sida mellan Sovjetunionen och USA.

Att inte ta ställning i kraftmätningen mellan USA och Sovjetunionen blev en populär hållning i vissa vänsterkretsar där bland annat författare som Artur Lundkvist, Lars Gyllensten och Werner Aspenström ingick. Det innebar i praktiken att avstå från kritik mot sovjetdiktaturens förtryck.

– I det här sammanhanget intresserade jag mig för författare som Karl Vennberg och Sivar Arnér som före 1945 såg nazismen och kommunismen som likvärdiga, eftersom båda ideologierna ingav hopp. När nazismen efter 1945 hade blivit ohållbar sympatiserade Vennberg och Arnér med kommunismen, därför att de ogillade den västerländska upplysningstraditionen och liberalismen.

Efter Sovjetunionens sammanbrott skedde ännu en nyorientering i dessa kretsar:

– Efter murens fall blev islamismen intressantare som motpol till liberalismen och kapitalismen. De som började formulera dessa tankar runt 1990 var Jan Myrdal och Mattias Gardell. På den tiden framstod de som kufar, men det visade sig att deras idéer hade framtiden för sig.

Därför kan man i dag möta vänsterintellektuella i kulturvärlden som har lierat sig med organisationer som han menar enbart på ytan är antirasistiska, bland dessa den Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Ibn Rushd. I själva verket inskränker sig dessa organisationers antirasism till att påvisa rasism mot islamister och att relativisera terrorism, anser han.

– De är helt ointresserade av att diskutera påhopp på exempelvis shiamuslimer och liberala muslimer ger de sig på i parti och minut.

– Om man automatiskt tycker om alla som profilerar sig emot liberalism och kapitalism löper man stor risk att hamna fel och bli lierad med upplysningsfientliga islamister. Särskilt när de ges ett slags intellektuell legitimitet på kultursidor.