Jonathan Eklund: Han kliver alltid upp på rullbandet och traskar vidare
Han har känts så lugn, så harmonisk och tillfreds. Det har märkts i intervjuer, när han träffat fans och under repetitionerna. "Vadå, tävla i Eurovision? Lol, det är cool." Så har det verkat. Men det är en annan sak att sedan leverera när det väl gäller som mest.
Ha! Som att det skulle vara något problem.
Motorcrossgrabben från Svenljunga var säkerheten själv i semifinalen. Sången satt, "höftrullningarna" likaså. Efter tre minuter av säkert vandrande kunde Robin och hela Svenljunga pusta ut. Ja, nästan i alla fall.
Här i pressrummet i Kiev var det aldrig något snack, klart att Robin Bengtsson skulle ta Sverige till final. Ett professionellt och genomarbetat nummer, det ska väl räcka? Men efter att ha startat först skulle ju vi, Robin och alla ni framför tv-apparaterna genomlida resterande 17 bidrag innan domen kunde fällas.
Det om något var en tuff uppgift. Men vi stod pall.
Vi tog oss igenom falsksång, heltrista ballader och mer wailande än någon ska behöva genomlida under ett år. Men äsch, allt var inte hemskt. Vi fick ju oss en massa eldregn, spektakulära klädval och inte minst en hästsvanslasso. Bara det är värt licenspengen!
Nej, det fanns inte mycket som rimligen kunde stoppa Robin Bengtssons framryckning mot finalen. Det enda lilla frågetecknet var om folk skulle minnas honom 17 bidrag senare.
För Eurovision är som bekant lika mycket en tävling i musik som i show och spex. Det räcker inte att vara kompetent, det krävs att man sticker ut. Som tur var tyckte Europa att Robin gjorde just det.
Nu blir det fest i både Kiev och Svenljunga på lördag.
