Förtätad prosa av Krasznahorkai

I László Krasznahorkais nya bok på svenska ”Seiobo där nere” (originalet publicerat 2008) glider han, för ett ögonblick, ifrån den melankoliska, absurda och apokalyptiska svärta som präglade ”Motståndets melankoli” och ”Satantango”. Nu undersöker han istället, men med samma intensitet, och detaljrikedom, utstrålningen från de objekt, verk och artefakter som konsten och religionen – i olika tider och i olika kulturer – har lämnat kvar till oss. Objekt i vilka tidlösa och oavslutade erfarenheter finns att utvinna och som vi, på olika sätt, vårdar, vakar över, förhåller oss till och stundtals också förkastar.

Flera av berättelserna kretsar kring själva ögonblicken av skapande och tillblivelse. Men det handlar också om återupplivande, kopiering och restaurering av de ofta ömtåliga objekten. Vi följer hur en buddha-skulptur fraktas från en liten japansk industristad till Tokyo för att restaureras. Vi befinner oss i en florentinsk renässansmålares ateljé, följer den japanske no-spelarens sociala rollspel utanför scenen och landskapsmålaren som strävar efter att kunna återge en större bild av livets helhet och vi möter även museivakten som vakar över Venus från Milo.

I några av de sjutton berättelserna möter vi dessutom en samtida betraktare, en turist i Krasznahorkais egen ålder, som dyker upp i Venedig, i Alhambra och på Akropolis. Alla blir de oförmögna att utvinna någon bestående upplevelse, de kan inte vila i det ögonblick som de längtat efter, på grund av den bländande och förblindande solen. En av männen blir till råga på allt överkörd och dödad.

Hela berättelsesamlingen – där flera av historierna utspelar sig i Japan där Krasznahorkai vistats i flera omgångar under de senaste åren – är ordnade efter Fibonaccis matematiska talserie, numrerade från 1 till 2584. Detta ger faktiskt en rättvisande bild av boken, där varje historia kan utvecklas vidare och växa in i andra berättelser. Navelsträngen går här tillbaka till den japanska gudinnan Seiobo som vakar över alla berättelserna och som lockar med odödlighetens frukter för oss vanliga dödliga som söker våra fästen i vardagen.

Krasznahorkais prosa är både förtätad och egensinnig. Som en okuvlig strömfåra finner orden nya vägar. Han sätter nästan aldrig punkt för det kan enbart Gud, inte människan, göra har han sagt. Hans böcker ställer stora krav på läsaren, man måste pausa ofta under läsningen. Översättaren, Daniel Gustafsson är därför värd all beundran. Hans språkarbete är nog inget annat än en bragd.

”Krasznahorkai är den ungerska samtidslitteraturens apokalyptiska mästare” har Susan Sontag en gång sagt. Och visst, här klingar också slutackorden från dödens rike: där den ohyggliga tyngden från jorden pressar på och som till slut slukar, innesluter och begraver ”minnet av oss”. Men för mig är han också en byggare av en slags existentiella katedraler i vilka det kan öppna sig valv efter valv – oändligt, in mot tillblivelse och nya, växande och livfulla sammanhang.

Thomas Kjellgren