Ester Nilsson görsuccé på scenen

Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” är en av de senaste årens mest uppmärksammade svenska romaner. Historien om Ester Nilssons olyckliga kärlek och besatthet i kulturmannen Hugo Rask äger så mycket smärta och humor att den är omöjlig att stå emot. Samtidigt är den en tänkvärd och träffande filosofisk studie av makt och utsatthet och, inte minst, av den manliga fåfängans krav på bekräftelse.

Romanen är redan en klassiker, Ester Nilsson en romanfigur som kommer att gå till historien. Nu har ”Egenmäktigt förfarande” blivit teater. Där fungerar den också. Uppsättningen på Scalateatern i Stockholm är inget mindre än en teaterfest. Eva Dahlmans bearbetning och regi är lyhörd intill perfektion. Hon har valt att betona det humoristiska perspektivet. Det tror jag är ett helt riktigt val. Smärtan finns kvar, men teatern är en bra plats att skratta åt den, befriande och renande.

Scenbilden, enkel och effektiv, går helt i rött. Ensemblespelet av de fyra skådespelarna är utmärkt. Jessica Liedberg är en ner till minsta stavelse trovärdig Ester Nilsson, intensivt pendlande mellan längtan efter närhet till den store Hugo Rask, avståndstagande och tvivel.

Det är en uppvisning i hur långt självbedrägeriet kan leda en förälskad människa. Ester Nilsson vägrar se Hugo Rasks ointresse. Jessica Liedberg ger denna blindhet en lysande uttolkning.

Krister Henriksson är ett nästan självklart val som Hugo Rask. Med små medel och utan minsta antydan till överspel ger han oss en kulturman så uppfylld av sin egen förträfflighet att han nästan spricker. Det finns en dynamisk paradox här – vi i publiken ser hans sjaskighet, Ester Nilsson ser den inte. Detta är uppsättningens epicentrum. Vi skrattar, men vi förfäras också.

God hjälp till det sistnämnda har vi av kören, de två väninnorna, agerande enligt antik grekisk modell, kontinuerligt kommenterande händelseutvecklingen. Deras träffande, ofta förlösande, repliker är publikens röst på scenen. Malin Cederbladh och Ann Westin agerar skickligt. Westin, rutinerad ståuppare annars, har en dräpande timing som är imponerande.

Det är inte alltid så att bra romaner blir bra scenkonst. Jag kan ibland tycka att ivern att göra teater av framgångsrik litteratur (eller film, för den delen) har något ansträngt, ja, nästan spekulativt över sig. Som om dramatiken inte är en genre som kan stå på egna ben.

Men ”Egenmäktigt förfarande” på Scalateatern är sannerligen ett undantag. Det har säkert att göra med renheten i formen som Lena Anderssons roman äger – den är ju faktiskt skriven som ett antikt drama, med kör och allt.

Men det har också med Eva Dahlmans regi att göra. Hon har med framgång behållit en litterär känsla. Slutscenen kan till och med sägas vara en hyllning till romanen.

Hur som helst – en sällsynt fullträff är det. Ester Nilsson fortsätter att fascinera oss.