Berättelsens smärta och tröst

Ju mer jag har läst Magnus Florin genom åren desto större smärta har jag funnit i hans texter. Hans sparsmakade och ytterst väl avvägda prosa leker ofta med språket på ett repetitivt, närmast schematiskt sätt. Men under de välordnade orden bågnar ett förtvivlat försök att komma till rätta med en sorg – över livets tomhet och språkets oförmåga.

Men konsten finns. Litteraturen finns. Det är ett möjligt sätt att hantera den sorgen, det visar Florins romankonst.

Jag uppskattar den mycket. ”Trädgården” (1995) var till exempel en poetisk fantasi kring Carl von Linné om omöjligheten i att behärska sin värld och ”Syskonen” (1998) en laddad text på delvis samma tema, men nu också med en befriande humor och en utmanande hållning gentemot alla berättelsers sanningsanspråk.

Med sin senaste roman, ”Ränderna” (2011), visade han på konstens läkande förmåga – den rörde sig gåtfullt laddad kring en svår förlust av en anhörig.

Nu, sex år senare, kommer ”Förföljarna”. Även här finns en smärta. Även här finns konsten som en möjlig tröst.

Inledningen är raffinerad. Berättarjaget ska åka iväg på ett midsommarfirande, från Stockholms central, men tåget är försenat och istället gör han något han brukar göra – han väljer ut en person, slumpvis, och förföljer denne.

De hamnar till slut på Hotell Reisen i Gamla Stan och det visar sig att den förföljde i själva verket har lockat med sig berättarjaget dit. Han är en mästare i förföljargenren, helt enkelt, och berättarjaget intar snabbt lärjungens roll.

Mästaren har en historia att berätta, om en kvinna som han förföljde till Nordiska museet men som sedan fick honom själv i sitt garn, även hon var en mästare i förföljelsekonsten. Men Mästaren kräver upprepade gånger berättarjagets nyfikenhet för att återge historien om kvinnan. ”Säg det nu!” uppmanar Mästaren. Och berättarjaget lyder snällt och säger: ”Vad hände sedan?” Samtidigt som Mästaren berättar sin historia avbryts de med jämna mellanrum av en servitör på hotellet som beklagande förklarar att de måste byta rum för sin konversation. Sakta men säkert, steg för steg, hamnar de längre och längre både in och upp i hotellet. Närmare sig själva, närmare himlen.

Historien om kvinnan är mångtydig. Hon blev en berättare av sitt liv för Mästaren. Men var det hon berättade sant eller falskt? I takt med de två männens förflyttning inåt och uppåt i hotellet förstår vi att hennes berättelse rymmer trauman och sårigheter. Hennes berättelser, som återberättas av Mästaren, blir ett sätt att hantera ett ömtåligt liv.

Det är en fin bild av konstens kraft. Magnus Florin förmedlar den kraften med en exakt och ekonomisk prosa som kan te sig torr, men som äter sig in i läsaren för att stanna där. Berättelsen rymmer så mycket mer än sina ord. Och, det här är viktigt, berättelsen skapas alltid av två, den som berättar och den som lyssnar. Samma sak gäller ”Förföljarna”. Läsaren är medskapande.

Men varför ska vi berätta och varför ska vi lyssna? Svaret kanske finns i den scen från Nordiska museet som Mästaren återger, när han tillsammans med en vaktmästare, en återkommande figur i ”Förföljarna”, viktig för handlingen, går runt ensamma i museisalarna och ropar ”Allt är tomt!” Denna tomhet kan fyllas med konsten. I det finns en meningsfullhet.

Stefan Eklund