Sävligt bland druider

Ruth och Mark Ardling är på jakt efter en nystart och livsomställning. Dels på grund av torkan som gör London hett och outhärdligt, men även som en flykt undan något vagt men obehagligt som Mark har anklagats för.

Människan har svårt att se varningstecknen och hoppet är bland det sista som dör. I början verkar Källan verkligen vara paradiset, grönt och frodigt, med nytillskott av lamm och en hundvalp, till och med Ruths missbrukande dotter Angie och barnbarnet Lucien. Kanske är det paradiset: när regnet slutar falla över resten av England fortsätter det över Källan.

Ett sådant paradis har sitt pris: De lantligt avoga grannarna blir rent ut fientliga. Anklagelser om vattenstöld och häxeri haglar. Den nya Vattenbristkontrollnämnden vill borra i marken, experimentera och annektera den.

Paret blir instängda, jagade och avskydda. Ruth försvinner in i sig själv, Mark i lantbruket. Det redan sköra äktenskapet faller allt snabbare isär. Men de blir också dyrkade. Bland pilgrimer, druider och nomader finns fyra självutnämnda nunnor: Jerikorosens Systerskap. Ruth släpper in nunnorna på gården, och sugs sakta men säkert in i den mansfientliga och internetaktiva sekten. Hennes självcentrering bidrar till villigheten – hon blir sedd som orakel och utvald. Religiös fanatism och mysticism går hand i hand mot katastrofen: en morgon hittas barnbarnet drunknat. Bland de tre högst rimligt mordmisstänkta finns Ruth själv.

Efter en tid i fängelse placeras hon i husarrest på gården (med henne återvänder också regnet), Mark är försvunnen, liksom nunnorna. Ruth jagar efter sanningen, flyr undan skulden, är förvirrad av sorgen.

Källan är mer spänningsroman än dystopi – trots torkan, strejker och brist på matvaror går mycket sin gilla gång: internet och posten fungerar – men har också inslag av sagostämning och naturromantik. Det långsamma tempot passar tonen, men i kombination med de ibland slående men ofta överlastade beskrivningarna blir det på 478 sidor aningen segt. Ruth plottrar på i husarresten. Sover. Minns. Tror att hon minns. Nuet och dået flätas ihop. Att hon är en opålitlig berättare bidrar till mystiken – men hon är ingen övertygande huvudperson. Att skildra en mental kollaps är svårt, och känslorna saknar djup. Trots sin ovanliga idékombination lever Catherine Chanters debut inte upp till potentialen.

Bella Stenberg