Roslund & Hellström blir tjatiga

Det är mycket som är knepigt med Anders Roslund, Börge Hellström och deras böcker.

Samtidigt som de i samtliga böcker drivs av ett patos, att stå på de svagas sida, de utstötta och avvikande, blir det också emellanåt lite högtravande mångordigt, för att inte säga tjatigt. Det är förmodligen därför de måste ha 600 sidor att bre ut sig på.

Jag jämför dem gärna med den norska kollegan Jo Nesbø som likt Roslund och Hellström har en ambition att skildra samhällets baksida med tillhörande avskräde, med en skamfilad polis i centrum och ett inte så litet hårdkokt språk.

Till skillnad från Nesbø som sällan har något viktigt att berätta fyller den svenska duon sina många sidor med skildringar som känns både viktiga och riktiga. Åtminstone ibland.

Ewert Grens, den slokande kriminalkommissarien med det lugubra livet, är tillbaka i full mundering. Såväl Siw Malmkvist som kaffet med mazarinerna finns där. Den hjärnskadade hustrun är död sedan tidigare och hans sorge- arbete tar sig en del märkliga uttryck.

Tillbaka är också Piet Hoffman, infiltratören från boken ”Tre sekunder”. Omständigheterna i den har nu fört honom till Colombia där han för den amerikanska kriminal- underrättelsetjänsten DEA har infiltrerat en narkotikakartell. Som den duglige man han är har han kommit upp sig ända till toppen och förser därmed sina uppdragsgivare med förträfflig information.

Ända tills en amerikansk toppolitiker kidnappas i Colombia och Hoffman hamnar på deras dödslista, utlämnad åt sitt eget öde och Ewert Grens som skickats till Sydamerika för att bistå.

”Tre minuter” är resultat av ett, förmodar jag, gediget och skickligt researcharbete där det hårda livet i den kriminella miljön skildras naket, brutalt, skrämmande och med stor ohygglighet. Inget liv är mer värt än knarket. Döden väntar runt varje knut och nerverna är ständigt spända till bristningsgränsen. Detta berättas med stor tydlighet och inlevelse. Liksom miljön, den varma fuktiga, svettdrypande djungeln, barerna, bordellerna, gatorna. Det är alltigenom hemskt. Och Roslunds och Hellströms engagemang för människorna i slummen, offren för knarkkartellernas grymheter är stort.

Problemet med ”Tre minuter” är ett: Piet Hoffman. Redan i ”Tre sekunder” var jag trött på honom, denna svenska James Bond som kan precis allting. Som överlever allt, som med list och skicklighet och inte så lite tur kan lura USA:s samlade styrkor av underrättelsetjänst, militär och polis. Det är tämligen tröttsamt.

Det som skulle ha kunnat vara insiktsfullt och skrämmande trovärdigt blir nu mest en äventyrsbok bland många andra.

Författarna skulle ha hållit igen på krutet en aning.

Mats Palmquist