Phillips skriver brett, djupt – och spretigt

Varför? Det frågar jag, flera gånger, under läsningen av Historien om Quiet Dell, den amerikanske författaren Jayne Anne Phillips senaste roman.

Den hör inte till genren ”True crime” – trots att romanen bygger på ett verkligt mordfall. Historien om Quiet Dell har jämförts med Truman Capotes dokumentärroman Med kallt blod men förhållandet till verkligheten liknar snarare Blonde av Joyce Carol Oates.

Som Phillips skriver i förordet: ”Namnen på de personer vilkas liv brottet krävde eller påverkade är autentiska; deras tankar, uppfattningar och relationer är fiktiva.” Genast undrar jag: Varför? Bör en författare handskas så självsvåldigt med människor? Inte så längesen heller, från 1931 och ett par år framåt, som händelserna inträffade och de hemska morden skedde.

Resumé: Asta Eicher, änka med tre barn, får via en äktenskapsförmedling kontakt med Harry Powers, en man från Quiet Dell, West Virginia. Snart försvinner kvinnan och barnen, för att återfinnas nedgrävda vid mannens hus. Det visar sig att Powers, som hade flera alias, även träffat andra kvinnor – med samma dödliga slut.

Jayne Anne Phillips skildrar mordutredningen och rättegången men skriver bredare, djupare och spretigare än så. Ett typiskt amerikanskt sätt att författa skönlitteratur och mest känns det som om Phillips skriver parallellt med nämnda Oates.

Hon inför några fiktiva personer, främst journalisten Emily Thornhill, som inleder en utomäktenskaplig kärleksaffär med William Malone, bankdirektör och en verklig person. Här finns en annan journalist, Eric, i hemlighet homosexuell, och Mason, en gatupojke som blir Emilys assistent.

Deckare, historisk roman, kärleksroman, samhällsskildring, kvinnoroman och lite fantasy, eftersom ett av de döda barnen, Annabel, 9 år, fått evigt liv och som en ängel kommenterar händelserna från ovan. starkast är kapitlen om mordrättegången i Clarksburg – bättre domstolsdeckare har jag sällan läst!

Jayne Anne Phillips skildrar amerikanskt 30-tal både som det var och som det borde ha varit. Hon gör det med journalisten Emilys starka sociala patos. Emily känner för alla utom en: mördaren. Honom verkar hon inte ens vilja förstå. Jag saknar i alla fall ett försök att förklara varför Harry Powers blev USA:s första seriemördare.

Men mitt stora varför gäller det autentiska: de verkliga människor som omvandlats till skönlitteratur. Hade det inte gått att skriva ”samma” – fast helt fiktiva – roman? Nej, kanske inte, för som Phillips berättar i efterordet hade hennes mor, då 6 år, sett mordplatsen i Quiet Dell och berättat om sin upplevelse för dottern.

Bengt Eriksson