Peter Wohlleben: Trädens hemliga liv

Som skogvaktare i den lilla kommunen Hümmel i västra Tyskland, tänkte Peter Wohlleben mest på vad som var ekonomiskt lönsamt för skogsbolagen. Så för 20 år sen började han guida skogsturister, och i samtalen med dem vaknade på nytt hans gamla känsla för skogen. Med tiden blev han övertygad om att träd kan känna smärta, hjälper varandra, har ett språk, ja, att långt mer händer under och ovan jord än vi anar. I dialog med facklitteraturen utvecklade han sin egen vision av skog och träd. För läsaren finns åtskilliga källhänvisningar i boken.

Att fara fram med tunga skogsmaskiner i en så levande skog var inget Wohlleben ville. När något träd i Wohllebens revir måste fällas, sker det skonsamt och med hjälp av häst för transporten. Och med tiden fann Wohlleben att en varsamt skött skog, en "lycklig skog", också är långt mer produktiv. Detta om något övertygade hans arbetsgivare i Hümmel, som ligger på Eifelplatån vid gränsen mot Belgien och Luxemburg. Wohlleben fick hållas.

I 36 korta kapitel utvecklar Wohlleben sin trädlära. Han skriver ledigt kåserande och man känner hans entusiasm. Men ibland hastar han på, så att en del sammanhang blir otydliga. Boken vore ändå värd en hygglig försäljning, tänker man. Men att den första året (2015) skulle sälja i 340 000 exemplar, vem kunde tro det? Snart hade dessutom 14 länder skrivit kontrakt. I Korea slogs fem förlag om rätten att ge ut boken.

På några ställen sätter jag frågetecken. Ett par exempel: På sid. 75 skriver författaren att man finner stillastående, syrefattigt vatten vid källor. Men källor är ju definitionsmässigt ställen där grundvatten går i dagen, och visst är vattnet rörligt i källans omgivning också. Det är välkänt för dem som liksom jag som studerar floran vid källor. Bokens nordgräns i Sverige (sid. 170) bestäms delvis av människan som författaren skriver, men avgörande är (enligt professor Bertil Lindquist, prefekt för Botaniska i Göteborg 1950–1963) vårfroster som dödar bokens blommor.

För att förstå en hel del konstigheter i terminologin, skaffade jag mig det tyska originalet (liksom det svenska helt utan bilder). Det mesta förklaras av översättarens ovana vid biologiska termer. Han är också mest känd som översättare av filosofisk litteratur. Ofta skriver han till exempel "rödgran" för vår vanliga gran, Picea abies. "Rödgran" används knappast alls nuförtiden (utom ibland om julgranar), och dessutom betecknar det minst en granart till. I tyskan finns inte heller det motsvarande "Rotfichte" utan bara "Fichte".

Vi människor behöver skogen för vår själ. Det visar Wohllebens uppmuntrande framgång.

Kjell Andersson