Opersonligt och utsmetat, Ciara

Utan att helt övertyga som ”bad mother fucker” i inledande Jackie (B.F.M.) får Ciara igång dansnerven. Fast Beyoncé gör det mer felfritt. Och det är problemet med Ciara – någon annan gör det ofta bättre. Plattan blir på en gång spretig och utslätad. Hon gör det hon brukar, slarvar inte direkt med kvalitén, men hittar heller inte de givna hitsen eller känslospåren. Framför allt – med tanke på att sjätte skivan är döpt efter mamman, att hon sjunger en sång till sonen (tack och lov bara en) och nyligen brutit upp från ett förhållande – är det opersonligt. Som flera andra artister knökar hon dessutom in så många spår – deluxeversionen innehåller tretton låtar och två remixar – att de godbitar som finns försvinner i smeten.

Bella Stenberg