Kultur & Nöje

Jagemark: Daniel Norgren griper tag i hjärtat

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Foto:Lennart Magnusson/Arkiv

Att Daniel Norgren både förtjänar och fyller ut allt större scener är ingen överraskning. Men sättet han gör det på är inget annat än magiskt.

Daniel Norgren

Linnéscenen, lördag

Bäst: Måste jag välja säger jag det magiska arrangemanget i Are we running out of love?

Sämst: Att konserten måste ta slut överhuvudtaget.

Jag får gåshud redan när Daniel Norgren sjunger ”like the drifting castway for shoreline”, i första versen av den vibrerande inledningslåten Waiting for you. Och publiken verkar hålla med mig. Vi jublar, låter applåderna lyfta mot Linnéscenens tälttak för en kille från Borås som spelar americana.

Tältet är fullt, trots att klockan knappt är 13 på festivalens sista dag. Att som svensk artist inte bara bli bokad till Way out west, utan också dra storpublik trots den tidiga timmen, och sedan bygga upp en publikkontakt som går att ta på … Det är stort i musiksverige. Men det är ändå inte speciellt otippat. Trots sin folkskygga image trollbinder Norgren med sin scennärvaro, sitt fantastiska band och sin musik, den bluescountry som låter lika självklar som en sensommarkväll i Västergötland.

Varje intro får en rungande applåd, och sedan är stämningen närmast andäktig med alla ögon riktade mot scen. Till sista ackordet klingar ut. Då kommer explosionen av handklapp, busvisslingar och tjut, från åskådare som ärligt talat ibland ser ut att ha tårar i ögonen.

Det är såklart lätt att se på det här med lokalpatriotisk blick och boråsskimrande glasögon. Det var trots allt inte många år sedan jag såg honom inför ett halvfullt Rockborgen. Men det går inte att förneka den grammisnominerade tvärredbons magi, från bluesiga Moonshine got me, till dragspelet i Everything you know melts like snow.

Igår verkade det som att ett åskoväder skulle dra in över Slottsskogen samtidigt som Norgren gick på scen. Då kunde jag inte tänka mig en bättre inramning – åskmuller är ju ett inslag i Norgrens produktioner redan nu – men på plats är det svårt att komma på något som skulle kunna göra spelningen bättre.

För mig är de allra bästa konsertupplevelserna de när musiken och samspelet med publiken griper tag om hjärtat och drar ut det utanför bröstkorgen, låter vibrationerna finkalibrera det, för att sedan trycka in det igen. Tillbaka mellan revbenen, lite känsligare, men med bomull runt omkring.

Det är ungefär det som händer mot slutet av konserten. När Are we running out of love? som på The green stone är en mjuk lovsång, får ett bluesigare men lika stämningsfullt arrangemang, och publiken bryter ut i ett vrål när introt till fansens favorit Whatever turns you on ljuder ur Norgrens elgitarr.

Det är faktiskt helt förkrossande bra.