I dansen lever köttets mjukhet
Livet levs framlänges. I blindo. Men förstås baklänges, säger den amerikanska performancekonstnären Laurie Anderson i en frågestund dagen efter hennes soloakt ”Dear Jack”. ”Ni är de enda som kommer att se det här, bara så ni vet”, säger hon med en blinkning som gör oss medvetna om nuets exklusivitet.
För att stå ut med den existentiella osäkerheten och bristen på kontroll gissar vi, går på känsla, lutar oss mot gjorda erfarenheter och navigerar i tillvaron efter bästa förmåga. Förståelsen kommer sen. Efteråt. Meningsskapande är en högst personlig process som sker i relation till det levda livet. Vad är bra och vad är dåligt och hur vet vi det? Räcker det att konstnären tillför sitt perspektiv och lämnar verket i våra händer? ”Rörelsen i sin ursprunglighet har inget kön”, tröstar den israeliske mästerkoreografen Ohad Naharin när min syster rasar, ilsket tårögd när det belgiska danskompaniet Ultima Vez våldsamt reducerar kärlek till rått begär med sexistiska förtecken som gör mannen till vilde och kvinnan till offer att tvinga sig på.
Programbladet presenterar varje verk för att ge en ingång, en förförståelse som ska öppna upp. Det är dock ett delikat problem. De verk som refererar till klassikerna kräver pålästhet och väcker lätt skam och utanförskap hos den som saknar kulturkapital. Å andra sidan räcker medvetenheten om nuets exklusivitet långt för den som vågar stå för sin egen verklighet och låter sig ledas av sin nyfikenhet. Hur skapar scenkonsten utrymme för publiken att själv processa och förstå utan att överförklara? Behöver vi förstå eller är det ett sätt att distansera sig? Den egna upplevelsen är vad vi har att spela med. Den intressantaste frågan, den som frågar efter dina tankar och varför något är viktigt för dig.
Störst behållning ger alla samtal; de parvisa kritikersamtalen med kulturpersonligheter i kristallfoajén, samtalen med giganterna om deras verk och de förväntansfulla i trängseln före och efter föreställningen när vi söker efter orden. Det är någonting med teknikens fulländning och kropparnas perfektion som gör flera av festivalens akter till estetik, otillgängligt skönt men fjärran. Laurie Andersons okonstlade universum är en famn av ren nåd.
Mästaren Ohad Naharin bygger sin dansfilosofi (Gaga) på ett återerövrande av ett direkt och innerligt förhållande till kroppens egen lust till liv och den egna övertygelsen att marken bär och tar emot. Han lär sina dansare att släppa taget och falla utan reservation: ”Är du rädd? Ju mer du släpper taget kommer köttets mjukhet att skydda dig”, säger han i den närgångna dokumentären ”Mr Gaga” där kameran älskar honom. En dansare som öppnar sitt hjärta uttrycker ren livskraft. Filmen har premiär den 14 oktober. Han delar övertygelsen, att vår skörhet och upptäckarglädje är en förutsättning för skapandet, med Laurie Anderson som bjuder på sina bästa misslyckanden; de värsta är de bästa. Det största lärandet har de fått av att själva gå sönder. Skippa kontrollen och bli här. Det är här det händer. Kroppen är allt vi har.
Mika Becker Laurent
