Hoppigt, kraftfullt, roligt på Åhaga

Variationsrik och med både humor och skönklingande tonslingor – så kan tisdagskvällens konsert med Borås Symfoniorkester sammanfattas, ej att förglömma under trygg och inspirerande ledning av dirigenten Joachim Gustafsson.

Maurice Ravels svit Le Tombeau de Couperin, kanske hans mest lysande orkesterverk, bör knappast förknippas med grav (tombeau). I sin gedigna och fylliga presentation av kvällens konsertinnehåll påpekade Helen Flensburg, att i musikaliska sammanhang har ”tombeau” snarare betydelsen ”till minne av”, gärna med en hedrande bugning åt den som åsyftas. Här avses således den franske barockmästaren François Couperin, men Ravel innesluter också alla de vänner som dog i första världskriget vars grymhet han själv hade erfarenhet av.

Sviten består av fyra satser vilka trots sistnämnda bakomliggande tragik ingalunda präglar verkets karaktär. I stället är det kvillrande glada toner som strömmar ut, ibland med grace som i preludiet eller som i menuetten en charmfull oboe.

Aftonens solist i Richard Strauss oboekonsert är Geoffrey Cox som ibland medverkat i Borås Symfoniorkester. Han är något av en kosmopolit men numera knuten till Göteborgsoperan.

Konsert för oboe och orkester är Strauss näst sista verk, komponerat 1946 och till vissa delar ett återvändande till tidigare stilideal. Man anar på sina ställen både Mozart och hans egen Rosenkavaljeren.

För solisten är verket en krävande uppgift, inte minst beträffande andningsteknik. Ty stycket inleds med en rejält lång fras utan någon hjälpande paus. Dessutom går de olika satserna i varandra utan uppehåll. Nåväl, här och var ges tillfällen för Cox att hämta andan. Hans spel är för övrigt mycket njutbart, från käcka intervallsprång till de långsamma partiernas vemod. Mest uppskattar jag hans tolkning av verkets två kadenser, framförda med väl tillvaratagna nyanser och med innerlighet.

Och så en härlig avslutning med Stravinskys Pulcinella, ursprungligen avsedd för Diagilev och hans ryska balett, sedermera omarbetad till orkestermusik i åtta satser. I senare fallet lär inspiratören varit barockmästaren Pergolesi, mycket känns också igen från barockens dansstil.

Orkestern och Joachim Gustafsson ger full rättvisa åt denna hänförande musik. Det är hoppigt och kraftfullt, romantiskt och mjukt – och det är roligt! Plötsligt brölar några trombonglissandon i lågt register tillsammans med halkande kontrabasar. Jo, det här verket äger en hel del humor.

Slutligen en särskild eloge till Joachim Gustafsson och orkestern som så mästerligt lyckas rädda Pulcinella, trots reducerad scenbelysning. Sist nämnda får bara inte hända!

Bo W Jonsson