Feminismen från livmoder till ninja

”Jag tror jag har blivit livmoderfeminist.” Min kompis ord slog ner som en bomb där vi satt och sippade billigt rödvin runt ett köksbord i Masthugget. Året är 2002, vi är strax över 20 och mitt i vårt feministiska uppvaknande.

Mina ögon hade öppnats på kollektivtrafiken. På spårvagnar mellan extrajobb och föreläsningar passade jag på att plöja så mycket jag kunde av feminismens litterära kanon. ”Fittstim”. ”Det kallas kärlek”. ”Det andra könet”. ”Backlash”. ”Ett eget rum”. ”Egalias döttrar”.

Viktigare än något annat verk var Nina Björks ”Under det rosa täcket”. Den är fortfarande boken som många nämner när man frågar om deras feministiska uppvaknande. Den där kvällen i köket hade den redan sex år på nacken men var fortfarande brännande aktuell. En livmoderfeminist var inget vi ville vara. Nina Björk hade med en enda liten rosa bok lyckats influera en hel generation unga kvinnor.

Under det 90-tal som föregick Björks bok var feminismen efter en period i dvala på väg tillbaka med en tredje våg. Stödstrumporna krävde halva makten – hela lönen. Men parallellt med detta kom en feministisk strömning som såg skillnaden mellan könen som något biologiskt givet och vars feministiska strategi var att ge den kvinnliga särarten högre status. Könsskillnader sågs som något naturligt; kvinnan var genom naturen passiv, omvårdande, tjänstvillig, känslig, lyssnande och sexuellt monogam medan mannen var aktiv, tävlingsinriktad, logisk, självständig, dominant och sexuellt utlevande. Patriarkatets brott var enligt dessa feminister inte att män och kvinnor styrs till olika saker utan att det som kvinnor gör nedvärderas. Särartsfeminismen var född.

I boken som kom ut 1996 begår Nina Björk lustmord på särartsfeminismen, eller livmoderfeminismen som hon också kallar det. Hon ställer den i polemik mot en likhetsfeminism där kön ses som en social konstruktion som begränsar människor. Nina Björk och andra likhetsfeminister ville spränga dessa kategorier och göra människor fria från begränsande könsidentiteter. Genom att lösa upp traditionella föreställningar av manligt och kvinnligt kunde vi skapa ett samhälle där folk får vara människor mer än kvinnor och män. Feminismens mål måste enligt Björk vara att en människa ska kunna födas till denna jord utan att få sin identitet formad av hur hen ”ser ut mellan benen”.

Det var en enorm motsättning mellan perspektiven. Efter 60- och 70-talets radikala feminism och 80-talets ”maskulina” slanka och bredaxlade kvinnoideal slog livmoderfeminismen med hård kraft. Nu fick kvinnor äntligen vara kvinnor igen. Att vara kvinna var att vara kropp, ägna tid åt skönhet, vara styrd av hormoner, hänge sig åt moderskap.

Jag minns att jag fann det djupt förolämpande att bli reducerad till en biologisk varelse styrd av mina hormoner och min kropp. Men det gjorde inte alla. Enligt Björk nådde livmoderfeminismen ut för att den var ofarlig och tandlös, för att den inte utmanade traditionella värderingar utan menade att allt var bra som det var. Män är av naturen aktiva jägare som bör leva sitt liv i offentligheten och kvinnor är passiva omvårdare som åtnjuter makt i det privata. Att 93 procent av landet professorer var män berodde på att kvinnor helt enkelt strävade efter andra saker. Just eftersom livmoderfeminismen framstod som harmlös kunde den bli ett hot mot hela det verkliga jämställdhetsprojektet, att kvinnor och män ska ha samma möjlighet att forma samhället och sina egna liv.

Idag är det svårt att se ett reellt hot i de kända livmoderfeministerna Rigmor Robert, Maria Borelius och Kerstin Uvnäs-Mobergs ganska roande utspel kring amningshormoner och parningsbeteende. Mycket har hänt. Nina Björk har gått vidare. Feminismen är inte densamma. Idag ser vi en mer fragmenterad feminism baserad på intersektionella identiteter, att kön är en social konstruktion tar vi för självklart. Vi talar allt mindre om biologiskt kön som ett statiskt begrepp, alla kvinnor har inte slida, alla med livmoder är inte kvinnor, vissa kvinnor har inte bröst. Kön är tilldelat. Framförallt känns det som att det läggs allt mindre fokus på könsidentiteters uppkomst och mer vid dess uttryck.

Journalisten och författaren Elin Grelsson skrev nyligen i en krönika om hur haggan är på väg att ta plats i litteraturen och populärkulturen. Som exempel lyfter hon Edina och Patsy i ”Helt hysteriskt”, komikern Amy Schumers självbiografi ”The girl with the lower back tattoo” som lyfter kvinnors rätt att bli för fulla, vara slampiga och bete sig gränslöst, och Tone Schunnessons debutroman "Tripprapporter” som handlar om en knarkande, kringresande kvinna med ett stort ego och många tillfälliga relationer. En skamlöshet börjar breda ut sig hos unga kvinnor, det skapas grupper på Facebook där kvinnor uppmuntras att oblygt och gränslöst ta plats i samhället.

Och i ett av Björks kapitel som jag bara skumläst förut hittar jag ett frö. Där beskriver hon det hon kallar för cynismfeminism genom att lyfta hjältinnor som hon menade var typiskt för populärkultur på 90-talet. Hjältinnorna kallar hon för ninjafeminister, de är starka och farliga och agerar ut en traditionellt manlig aggressivitet i en mörk och cynisk värld. Men samtidigt grundas deras historia i den djupaste av alla kvinnliga erfarenheter, den att vara kropp, objekt, tillgänglig och begärd.

I cynismfeminismen vänds hierarkin upp-och-ner, rädsla byts mot styrka, kvinnan blir förövare och mannen offer. Först när hon slutar vara kvinnlig slutar hon vara förtryckt. Men då blir kvinnorna själva förtryckare, maktförhållandena i stort förändras inte, samhället förblir som det är. Cynismfeminismen lanserar ingen könsidentitet bortom uttrycken för kön.

Björk såg ninjafeministernas befriande potential. Men hon menade även att de representerade ett mänskligt misslyckande: att inte ge plats åt svagheten. I dagens tappning byts inte rädsla mot styrka utan mot destruktivitet. Nu vänds inte hierarkin upp-och-ner utan in-och-ut så att kvinnligheten sväljer sig självt.

Little Jinder, Rebecca och Fiona. Sverige är fullt av livs levande ninjafeminister som lever utflippade liv för öppen ridå i sociala medier. Som drar sin barbielook ett steg för långt och berusat sluddrar sig igenom sin presentation på grammisgalan. Som tatuerar in ”Who cares” på halsen och pratat vitt och brett om droger och kraschade förhållanden i intervjuer. Som vägrar spela upp kvinnlighet på ”rätt” sätt och därigenom avslöjar hela charaden. Resultatet blir samma som av 90-talets cynismfeminism: ”När kvinnor ser sin egen kvinnlighet som blott teater och utnyttjar den för andra ändamål än vad den är tänkt att utnyttjas för, blir plötsligt hela livet en cynisk teater.”

Björks ninjafeminister bytte läppstiftet mot en pistol. ”När hon byter Hennes & Mauritz röda läppstift mot vapenhandlarens blänkande pistol, byter hon samtidigt sin kvinnlighet och sin rädsla mot manlighet och styrka.” För dagens skamlösa feminister blir läppstiftet en pistol. Själva femininiteten, uttrycket, sminket, kläderna, klackarna, överdrivs och kombineras med vodkaflaska, droger, mörka ringar under ögonen. Det enda sättet att vägra kvinnlighet är inte längre att bli som en man och vända på perspektiven. Det går att spränga dikotomin genom att skapa nya former av femininitet som dras för långt. Att ge tillbaks på patriarkatet med samma medicin som vi ordinerats, bara i lite större doser än det var tänkt.

Om likartsfeminismen menade att patriarkatets brott var att män och kvinnor styrs åt olika mål och särartsfeminismen menade att det var att kvinnors domän nedvärderades så menar jag att patriarkatet kan beskyllas för både och. Om vi, som Björk drömmer om i ”Under det rosa täcket”, skulle frigöras från könsidentitetens begränsande ramar skulle vi bara fjättras av något annat. Då förstår jag att många idag snarare lockas av att skapa så mycket rum det bara går under det rosa täcket.

90-talets Björk hade garanterat kallat det cyniskt. Men jag ser tron på en verklighet bortom könen som utopisk. De ninjafeminister som hon identifierade i 90-talets populärkultur målade upp en världsbild som hon fann deprimerande. Jag ser dagens likar som en subversiv kraft. Kanske har ”Under det rosa täcket” inte så mycket att säga om vår samtid. Men den visar hur vi har hamnat där vi är.

cecilia köljing