Ett ömsint porträtt av Ingvar Carlsson

I "Folkhemspojken" har filmarna Lars Olof Lampers och Lena Thompson i två timslånga delar ansträngt sig för att komma under skinnet på Ingvar Carlsson, en av de mest intressanta personerna i modern svensk politisk historia. Det blir en resa som inte bara för oss genom Ingvar Carlssons liv, utan också genom ett Sverige i stark förändring. Samtidigt bjuds det på en rejäl dos lokalpatriotism för oss som bor i Borås.

"Jag har haft en enorm tur att jag föddes i den tid jag föddes", säger Ingvar Carlsson i inledningen till dokumentären och syftar på det faktum att han på nära håll fått vara med om det svenska välfärdsbygget. Det idéhistoriska och samhällsskildrande perspektivet är det som ger dokumentären tyngd. Annars är det mycket som är lättviktigt. På gott och ont. "Folkhemspojken" är en mer ömsint än kritisk skildring av Ingvar Carlssons biografiska och politiska liv. Här framträder en ödmjuk, plikttrogen och vardaglig politiker. En vardagsgrabb från Borås som råkar hamna i maktens centrum och som bara gör så gott han kan i en minst sagt turbulent tid. Den bilden är förstås sann på sitt sätt, men det är också här svagheten i ett hovporträtt ligger.

Några få gånger skymtar maktpersonen Ingvar Carlsson till, men det politiska spelet och de långsiktiga misstagen sopas snabbt under mattan. Inte minst när det kommer till Ingvar Carlssons roll i avregleringen av det svenska välfärdssamhälle som han själv säger sig vara en försvarare av.

Det är dock lätt att vara efterklok. Som alla vet är vägen till helvetet kantad av goda intentioner. Till slut är det ändå det personliga tilltalet som dröjer kvar efter Lars Olof Lampers och Lena Thompsons dokumentär. I känslorna som Ingvar Carlsson knappt kan hålla tillbaka när han berättar om natten när han får reda på att Palme är skjuten. I scenen där hustrun Ingrid krafsar ut en burk Findus samtidigt som han kommenterar det hela som "en proletär middag". Det säger något, tänker jag. Om Ingvar Carlsson. Om socialdemokratin. Men definitivt något om ett annat Sverige.

Har man inga ideologiska skygglappar som skymmer omdömet är "Folkhemspojken" ändå en högtidsstund i sann public service-anda. Det är eftertänksamt, det är intelligent och det är framförallt långsamt, vilket känns sååååå skönt i en tid där yta, dumheter och skränighet tillåts dominera.

Mikael R Karlsson