Ett färgsprakade uttryck

Mitt på bordet har Ulla Zimmerman ställt ut en stor bukett med blommor.

– Jag tar alltid med mig något på ett tema. Men man får måla vad man vill, säger hon.

Det droppar snabbt in några ungdomar. Alla får välja om de vill ha ett stort eller ett litet papper att måla på, och så varsin palett med akrylfärg och en pensel. Några fipplar fram sina mobiltelefoner.

– De flesta brukar hämta inspiration i mobilen. Jag känner mig lite som en mormor från 1800-talet som har med mig blommor, säger Ulla och skrattar.

En av ungdomarna har tagit fram en oljemålning som föreställer ett berg omgett av träd och hav på sin mobiltelefon. Bilden växer snabbt fram på pappret.

– Jag brukar måla på mitt rum i bland när jag har lust. Jag målar gärna naturbilder, berättar flickan.

Ulla Zimmerman har tidigare målat med cancersjuka patienter och människor med funktionshinder. När hon fick förfrågan om att måla med flyktingungdomar kunde hon inte säga nej.

– Jag gick i taket. När, var, hur. Jag har svårt att säga nej även om jag inte kan vara på alla ställen såklart. Jag hoppas att det här kommer att sprida sig till andra platser i Sverige. Att alla ska få måla när de kommer hit.

En kille avbryter Ulla och frågar hur han ska få till den rosa färgen på blomman som han avbildar. Han berättar att blommorna som Ulla ställt fram inspirerat honom.

– Det är roligt att få måla. Jag gör det i skolan också. Jag är som mest nöjd när jag får sätta dit mitt namn på bilden.

Hon berättar att en del av ungdomarna knappt hållit i en pensel medan andra visar på ett stort intresse och talang.

– Men det är inte viktigt, det viktiga är att få möjligheten att uttrycka sig. Vi brukar sätta upp bilderna efteråt. Man ser att de blir rakryggade för att de känner sig stolta. Det är viktigt att få bli sedd, säger hon.

En kille kommer förbi och kramar Ulla.

– Jag kan inte vara med och måla i dag men jag ville komma in och säga hej. Jag lovar att vara med nästa gång, säger han och ler.

Hon reser runt till fyra olika boenden för ensamkommande flyktingungdomar runt om i regionen. Det blir ungefär ett besök i veckan. Bara på det här boendet har de skapat 40-50 teckningar. Hon visar upp ett urval av dem. Nästa år kommer några av bilderna att ställas ut på Kulturhuset i Borås.

– En del bilder har varit väldigt starka och berört mig mycket. Men jag vill inte veta så mycket om vad de har varit med om. Jag försöker bara vara hon som kommer med målargrejer, säger hon.

Hon håller upp en av teckningarna som föreställer ett porträtt av en gråtande person. En annan kille har signerat sin teckning med att måla den svenska flaggans färger och hans förra hemland Afghanistans färger.

De målar i två timmar per gång. Hon berättar att det svårast att få dem att sluta när de väl kommit i gång. En tjej rycker tag i Ulla och frågar försiktigt.

– Kan jag få färgen som blir över när ni är klara?

Personerna har valt att inte ha sina namn med i texten.

Caroline Högrud