Claudio Magris: Åtalsgrund saknas

Det går naturligtvis inte att förneka att den ständige Nobelpriskandidaten Claudio Magris med ”Åtalsgrund saknas” fogar ännu en viktig litterär genomlysning av nittonhundratalets europeiska historia och kolonialismens förtryck och elände till dem som redan finns. Men läsarupplevelsen kanske inte blir den självinsikt som möjligen avsetts, snarare en önskan om mindre historisk erfarenhet och mer levande gestaltning av nuet och samtidens problem.

Claudio Magris hör till de förkrossande lärda kontinentala författare som kan få en torftig nordisk läsare att känna sig som en avsides undanskuffad subarktisk inföding som endast i dessa yttersta dagar fått del av den stora europeiska bildningstraditionen. I sitt skrivande påminner han inte så lite om sin landsman Umberto Eco, samma oerhörda lärdom och samma förmåga att stundom åstadkomma intensivt spännande och mångbottnade berättelser, men också samma tendens att ibland bli hermetiskt sluten och fruset torrbollig i sin ambition att iscensätta ett historiskt sammanhang.

I ”Åtalsgrund saknas” silas den europeiska erfarenheten genom en bisarr person som i Trieste, Magris hemstad, bygger upp ett museum bestående av vapen och andra krigsutensilier med den uttalade avsikten att samlingen ska inspirera till avståndstagande från krig och strävan till fred. Magris berättar i ett efterord att det finns en förebild till denna huvudperson, namngiven i efterordet men inte förekommande med namn i boken, som faktiskt ägnat sig åt denna typ av samlande, och precis som bokens huvudperson en gång blev funnen död i en kista, med hjälm på huvudet och en samurajmask över ansiktet.

Det vore ju enkelt om det fanns bara en huvudperson och jagberättare, men så är långt ifrån fallet. Varje historia som utgår från vapnen i museet producerar sin berättare, och det finns dessutom en huvudsaklig berättare till, en kvinnlig forskare, som har till uppgift att ordna museet efter dess skapares tragiska bortgång – Luisa Brooks har en judisk mor och en far som är afroamerikan. Från henne spinner historier ut som handlar om hur judarna förföljts och hur svarta exploaterats av européer genom historiens gång.

Alla identiteter är flytande, det som är namn på någon är plötsligt namn på någon annan. Luisa i sitt nyktra katalogiserande är plötsligt Luisa de Navarra, en svart kvinna i Karibien och offer för inkvisitionen.

”Åtalsgrund saknas” är en bok som kräver fullständig koncentration och ett levande intresse för hur litteraturen gestaltar den historiska erfarenheten. Det är en imponerande litterär insats av Claudio Magris, fullt i klass med hans stora verk ”Donau” och ”I Blindo”.

Ändå vill jag påstå att vi har kommit till vägs ände när det gäller den litterära bearbetningen av européernas historiska skuld. Kopplingen till ett européernas historiska ansvar funkar inte längre som litterärt grundmotiv. Nittonhundratalets samvetslitteratur är överflyglad av en samtida verklighet som på andra sätt och i nya former kräver sin litterära gestaltning.

Christian Swalander