Bergsten överraskar med helt ny profil

Nu vid 50 kunde evige tonåringen Björn Bergsten ha sagt detsamma. Han har – för vilken gång i ordningen? – överraskat med en helt ny profil i fem väldiga målningar, den största 3 ½ x 2 ½ meter, hopfogad av tre dukar.

Som titel på sin utställning har han valt latinets Ignotus = Okänd. Kanske har han också tänkt på den yngste av Harry Potters tre 1200-talsbröder Peverell, Ignotus med osynlighetskappan. Iklädd sådan har Bergsten sluppit in i Guantanamos X-ray-läger när en hop nakna prostituerade eggar de arma fångarna som ytterligare tortyr, eller i några av Domarbokens blodigaste scener, när kvinnan Jael lockar in fiendegeneralen Sisera i sitt tält och räddar israelerna från honom och hans 900 järnbeslagna stridsvagnar genom att slå en tältpinne genom hans huvud, sedan han sövts med mjölk.

Bergstens fem formellt strama krönikebilder, oftast grått-i-grått med sparsamma färgeffekter, är målade på en månad i år, i bildspråk med drag av Picasso och Bacon. Björn Bergsten för oss med suveränt måleri in i dagens verklighet i arab- och Israel-konflikten, med rätt klar referens till Guernica- och dito Guantanamo-komplexen.

Han överraskar oss alltså igen, som när han som en av John-E. Franzéns mest omhuldade Konsthögskoleelever hoppade av måleriet för att splittra sig på skulptur, offentlig konst, film och konceptidéer i ständiga nystarter. När han började måla igen 2006 följde en märklig Lucian Freud-period och sen runt 300 självporträtt i strävan att ”måla vad jag ser utan påklistrade tillägg, naturligt, ärligt och utan fotorealistiska ambitioner”. Nu uppfyller han idealen med råge, inte minst i trenden att konsten övertagit kyrkans plats i stora existentiella frågor.

Rolf Haglund