Jocke Berg låter nostalgin och lugnet tala

Inför “Jag fortsätter glömma” har Berg skrivit ett brev till lyssnarna som bland annat innehåller hans tillvägagångssätt, attityd till att börja sjunga igen, en tveksam Frankenstein-liknelse och ett förvirrande “förlåt”. Ett nyskapande PR-trick eller ett genidrag för att släppa taget om Sveriges forna guldpojkar som han ledde under 25 år.

“Jag fortsätter glömma” låter som ett slutligt steg in i vuxenvärlden. På gott och ont. Berg behöver ett band bakom sig för att det ska brinna på allvar och det är lätt att sakna hans Eskilstuna-vänner. Vi får elva midtempolåtar där många dessvärre flyter ihop för mycket med varandra. Det är svalt, snyggt och den patenterade mixen mellan bitterljuv nostalgi och skildringar av utebliven kärlek är fortfarande storartad, men något i uttrycket saknas.

När Berg började samarbeta och göra smycken tillsammans med Efva Attling hävdade han att fysiska ting alltid kommer överleva musik. Rätt på sätt och vis. Om de var ett sätt att tillfälligt tvätta bort stämpeln som Sveriges största popmelankoliker eller visa upp sin mångsidighet är oklart. Antagligen båda. Jag har alltid hävdat att Jocke Berg är pretentiös med stil och han vill fortfarande vara en kulturell konsumentupplysare. I “Aniara” lyckas han namechecka både Harry Martinsons roman, den franska 80-talsfilmen “Betty Blue”, Karin Boyes mest kända dikt och “Oskuldens tid”.

Albumets bästa låt är öppningsspåret “Barn av vår tid”. Vad jag vet den tredje svenska låten med samma titel. Jag misstänker dock att Berg hellre vill att vi minns Nationalteatern-klassikern än Hov1-plågan. Andra toppar är avslutande “Rubicon”, avskedsporträttet “Begravningsbål” och vackra balladen “Vart kommer vi ifrån”. Senvårens bästa svenska popalbum är dock fortfarande Jonathan Johanssons “Om vi får leva”.