Wikileaks är inte så skyddade som de verkar tro

Flytten till Sverige har Wikileaks grundare, Julian Assange, motiverat med det skydd som i Sverige finns för meddelare. Svenskarna ska känna stolthet för sin pressfrihet, menar Assange. Wikileaks har i flera pressmeddelanden bland annat förklarat att Sverige har ett förstklassigt skyddas av journalistiska källor. Så sant så.

Det källskydd Wikileaks ville få i Sverige kallas för meddelarskyddet. Det innebär i korthet att offentligt anställda personer har rätt att med bevarad anonymitet lämna ut även hemliga, sekretessbelagda, uppgifter till personer som har en möjlighet att offentliggöra dem i t.ex. en tidning. Den som tar emot uppgifter har tystnadsplikt och den myndighet som fått sina uppgifter röjda får inte vidta åtgärder för att spåra källan.

Tanken är att ett felaktigt användande av hemligstämpeln ska pareras. En statlig utredning förklarade 1912 att skyddet behövs för att saker som bör sägas kan sägas och att uppgifter som bör nå dagens ljus blottläggs för allmänheten. Det sociala trycket och falsk kåranda förklarades vara så starka att anonymitet var nödvändig.

Meddelarskyddet ställer krav både på uppgiftslämnaren och den som tar emot uppgifterna. Den som tar emot uppgifterna måste bedriva en grundlagsskyddad verksamhet. Wikileaks väcktes för några veckor sedan ur en treårig villfarelse att verksamheten hade källskydd. Eftersom webbplatsen saknar s.k. utgivningsbevis skyddas den inte av Yttrandefrihetsgrundlagens mycket starka skydd för yttranden.

Assange sade under sitt Sverigebesök i mitten av augusti att det ska rättas till. En i Sverige bosatt utgivare ska registreras och utgivningsbevis skaffas. Men? Det räcker inte för att skydda meddelarna. Hur mycket källskydd Wikileaks än har för sin verksamhet i Sverige finns inget som hindrar amerikanska myndigheter att jaga läckan. Huvudregeln är att de dock inte får agera på svensk mark och att svenska myndigheter inte får vara behjälpliga.

Men sedan kommer det en rad ytterligare men.

Meddelarskyddet bryts om det hemliga dokumentet lämnas ut. Och ett utlämnande av enstaka uppgifter för vilka det råder extra stark sekretess innebär att myndigheterna får efterforska källan samtidigt som mediernas tystnadsplikt hävs.

I fallet med krigsdagböckerna är det uppenbart att någon har lämnat ut hela dokument. Ett utlämnande av motsvarande svenska krigsdagböcker skulle sannolikt utgöra ett brott mot tystnadsplikten. Såväl meddelaren som den som tagit emot och publicerat uppgifter skulle kunna dömas till fängelse för grov obehörig befattning med hemliga uppgifter.

I och med att publiceringen av dokumenten är ett brott i Sverige blir det svårt för svenska myndigheter att vägra att hjälpa USA om landet skulle begära assistans. Den svenska regeringen skulle ha svårt att stå emot en framstöt från USA:s regering om hjälp, inte minst med tanke på att bägge länderna har trupper i Afghanistan Därmed skulle svenska poliser kunna använda hela arsenalen av tvångsmedel som t.ex. teleavlyssning, husrannsakan samt att beslagta datorer och annan utrustning.

Vi ska vara rädda om det svenska meddelarskyddet. Det är viktigt för granskningen av hur myndigheterna sköter sig. Den som utlovar en källa skydd måste tydligt redovisa möjligheterna och riskerna för källan.

Att lova mer än grundlagen håller för är okunnigt och slarvigt. Det utsätter källan för fara och omintetgör meddelarskyddet om det visar sig att löftet om anonymitet är byggt på lösan sand.

Nils Funcke

journalist

sekreterare i Yttrandefrihetsutredningen