Vems vägar vandrar Sarrazin?
Han har emellertid på grund av sina åsikter i invandrarfrågor varit kontroversiell även inom sitt eget parti (SPD). Under några veckor har han nu varit förstasidesstoff på grund av en bok han skrivit om integrationen av invandrare. Den 30 augusti ägde utgivningen rum, väl förberedd i en bred mediediskussion. TV-kanalen Phoenix sände en laddad presskonferens med Sarrazin samma dag.
Boken heter Tyskland avskaffar sig självt (Deutschland schafft sich ab). Dess grundtes är att Tyskland befinner sig i slutfasen av en gyllene utvecklingsepok, som började på 1950-talet men nu räknar sina sista dagar. Sarrazins viktigaste skäl för denna svartsyn är att invandrarna tar över på grund av sina höga födelsetal. Med det medlet erövrade enligt Sarrazin kosovarerna Kosovo.
Att invandrare som valt Tyskland som sitt nya hemland integrerats dåligt bestrids inte i den allmänna debatten. Att turkarna skulle erövra Tyskland genom höga födelsetal är dock ett stötande uttalande, som mer belyser Sarrazins debattnivå än det speglar en folkopinion. Ett liknande uttalande är följande!
Han säger att han inte kan acceptera några, som lever i och låter sig försörjas av en stat (d.v.s. Tyskland) som de inte vill låta sig inlemmas i, som inte tar hand om sina barn förnuftigt och sörjer för deras utbildning utan i stället producerar fler och fler flickor med huvudduk (Kopftuchmädchen). Här står vi vid en kärnpunkt i Sarrazins bok. Frågan om de farliga muslimerna är central i hans kritik av immigrationen.
Det är framförallt invandrarna från Turkiet och arabiska islamister från Afrika, som tycks vara måltavlor för hans skarpskytte. I sin bok spetsar han till tidigare uttalanden och försöker ge dem en vetenskaplig grund.
Därför kallar han den en fackbok. Han använder sig av statistik och diverse forskningsresultat. En av hans slutsatser är att ovillighet att låta sig integreras är en ärftlig egenskap och att även judar och basker äger en sådan speciell gen. Detta är något som upprört det judiska centralrådet i Tyskland och fått islamiska organisationer att protestera kraftfullt.
TV-utsändningen var mycket välbesökt, även av utländska journalister. Sarrazin intog en sorts skarpskuren position av obeveklig saklighet. Svarade distinkt, ofta mångordigt och aldrig med tecken på att låta sig bekomma. På frågan om vad han ansåg om främlingsfientligheten i Belgien svarade han, att han beundrade dess politiske ledare för hans vackra hår.
Att Sarrazins förmenta vetenskaplighet fermt avvisas av tyska vetenskapsmän tycks inte bekymra honom. Att förbundsdagens partier indignerat tar avstånd från honom och att SPD nu för andra gången försöker få honom utesluten ur partiet har han inte kommenterat.
Hans position i Deutsche Bank är på grund av hans tidigare uttalanden redan beskuren, men förhållandena tycks vara sådana, att endast presidenten Wulff kan avsätta honom och då på regeringens uppmaning. Att ett oförblommerat rastänkande kan befinna sig så högt i den politiska hierarkin i Tyskland, väcker otvivelaktigt frågor internationellt.
Thilo Sarrazin befinner sig på villovägar. Det är de flesta överens om. Att han med sitt agerande skulle främja integration och förståelse för invandrarnas svårigheter är en absurditet.
Per-Ove Ohlson
lektor
