Vem tänker idag på Halabja?

Nyligen var den svenska expertisen klar över att 2008 års amerikanska presidentval redan var avgjort, så som den sittande presidenten stökat till det med sitt krig i Irak. Och mycket talar väl för att demokraterna tar över Vita huset (se t.ex. den genomtänkta analysen i Roland Poirier Martinssons gästkrönika, BT 18 febr). Ockupationen är sannolikt mer impopulär i USA än i Irak, i varje fall bland irakier som vill sköta sina näringar och utöva sin religion utan att därför toppridas av islamiska ordningsmän.

Det har emellertid hänt förr att oförståndiga amerikaner inte lyssnat till svenska media. Hos dessa blandades indignationen med ohöljd häpenhet när Richard Nixon och Ronald Reagan blev valda. Liksom en värld hade förvånats när Harry S Truman fick sitt kontrakt förlängt 1948, i Pragkuppens, Berlinblockadens och luftbrons isiga år.

Harry S Truman fullföljde inte företrädaren Franklin Roosevelts försök att muta Stalin med eftergifter. Han satte ner foten mot sovjetisk expansion i Europa. Det var inte populärt överallt. Hos oss kallades det ”tredje ståndpunkten”, en omvärldsanalys som moraliskt jämställde kapitalismen i väst med kommunismen i öst. Den drog inga folkmassor men hördes långt via sina intellektuellt och verbalt utrustade språkrör.

Sovjetunionen blåste skickligt under den så kallade fredsrörelsen, vars paroller fokuserades på USA:s nukleära försprång. Med den dagordningen kom tredje ståndpunkten, trots sin deklarerade neutralitet, gärna att sjunga ihop med Kreml.

Kanske kan vi vara ense om att det hade sin poäng att västmakterna stod rycken vid 40-talets slut, liksom britterna hade gjort vid dess början. Få demokratiska ledare har till den grad skällts för att vara krigshetsare som Winston Churchill. Det var inte bara Hitler och hans följe som gläfste. Det hängde på en rätt skör tråd vem som skulle bli premiärminister 1940, Churchill med sitt ”vi skall slåss på stränderna...” eller den falang som förespråkade ”sunt förnuft och inte övermod”.

Västmakternas krig i Tyskland var nödvändigt men inte i allo hedersamt. Städer blev ruinlandskap, civila brändes eller sprängdes till döds i hundratusental. Detta väckte ingen svensk proteströrelse; det allt överskuggande just då var att bli kvitt hotet Hitler.

Honom hade vi inpå oss. En Saddam Hussein på betryggande avstånd blev lättare att fördra.

Men det var han nog inte för irakierna, i varje fall inte för landets shiamuslimska majoritet och dess kurdiska minoritet. Eller vad säger de överlevande från gasangreppet från luften mot staden Halabja den 16 mars 1988? De dödas antal var 5.000 i en av dessa straffexpeditioner med syfte att döda och förinta, som presidenten och hans söner var experter på.

Min egen gissning, för allt vad den inte är värd, är långt ifrån originell. Bedömningen av det irakiska krigsprojektet kommer att stå sig, om än med nyanseringar som samtiden är oförmögen till. Måhända kommer inte motiveringen, de aldrig påträffade massförstörelsevapnen, att beskrivas som den värsta blundern.

Den kan mycket väl vara övertron på den irakiska statsbildningens förmåga att överleva med alla sina inre slitage. Ett sönderslaget Irak, med shiamuslimska, sunnitiska och kurdiska stater i Kosovos efterföljd, skulle innebära det slutgiltiga fiaskot.

Men vårt perspektiv är inte klart som korvspad. Eftervärldens bedömning blir inte sällan en annan än samtidens, särskilt som vi inte har en aning om vilka det blir som skriver historia om 40 eller 50 år.

Vill man ge sig svartsynerna i våld kan man tänka sig skriftlärda ur al-Qaidas led i den rollen. Det finns nog värre alternativ än något slags rehabilitering av president Bush.

Bengt Ingvar Ekman

Bengt Ingvar Ekman var BT:s f.d andreredaktör och medverkade i många är efter sin pensionering på ledarsidan. Han avled 14 oktober 2010.

Bengt Ingvar Ekman blev 80 år.