Vem ska ta ansvar för fetman?

Jag hatar tomaten och fisken och spenaten och plättarna med lingonsylt, diktade Hasse Alfredson. Dumt att det inte finns blommig falukorv, eller något slags falukorv, utanför Sverige – jag skulle också gärna äta den. I stället äter jag ofta hamburgare och pommes frites, vilket i USA betyder att man ofta intar sin måltid tillsammans med låginkomsttagare. (Inte för att journalister tjänar så mycket heller.)

Det är just sambandet mellan låga inkomster och ohälsosam kost som har skapat USA:s enorma fetmaproblem. 2004 var 64 procent av USA:s vuxna invånare överviktiga, jämfört med 45 procent 1962. Fortsätter trenden kommer 75 procent av landets vuxna att vara överviktiga om fem år.

Viktproblem leder till sjukdomar – fetma bidrar till mellan 100.000 och 400.000 dödsfall om året – och inte överraskande har delstatsmyndigheter alltmer ivrigt försökt få folk att avstå från den feta maten, i synnerhet snabbmat och läsk. Skolkafeterior i Kalifornien får inte längre sälja läsk, medan andra delstater satsar på upplysningskampanjer.

Men att byta kostvanor är svårt – och vissa människor vägrar, inte för att de inte kan skiljas från sina pommes frites utan för att de menar att dieten är vars och ens ensak. I stället för att vara generade över sina ohälsosamma matval gör dessa människor närmast reklam för dem.

Det är därför webbsajter tillägnade skräpmat är USA:s nya hit. Thisiswhyyourefat.com hade fått två miljoner besök inom två dygn efter att den startades. Supersizedmeals.com är en närmast grotesk samling enorma portioner och bedrifter av personer såsom en viss Jason vars dröm alltid har varit att beställa 100 hamburgare på samma gång.

Motbjudande? Säkert. Men är inte maten ens eget val? Kan inte folk få vara hur groteska de vill i sin mathållning precis som de kan ha diverse andra groteska vanor utan att staten griper in? Eller är hälsan, fast den har med den mest intima delen av ens liv – kroppen – att göra, något samhället kan och bör ta ansvar för?

Den livliga politiska debatten i USA har denna vinter naturligtvis inte handlat om enorma hamburgare – men den har handlat om metaforiska måltidsportioner. Helt otippat vann Scott Brown Massachusetts senatsval – och en post som hade innehafts av Edward Kennedy i 47 år – genom att göra folks rätt att bestämma över sina liv till sin centrala fråga.

För Brown, och till synes många amerikaner även i denna socialdemokratiska delstat, är individens rättigheter viktigare än samhällets väl och ve. Anledningen till att president Obama försöker få till stånd en sjukförsäkringsreform är att nästan 50 miljoner amerikaner saknar sjukförsäkring och därmed söker sig till akuten om de är sjuka – och antingen ruinerar sig när räkningen kommer, eller har så få tillgångar att staten får betala räkningen.

Men något statligt sjukförsäkringssystem vill folk alltså inte veta av. Det är därför den för ett år sedan omåttligt populäre presidenten kört fast. Tänk bara om han fick för sig att Washington skulle lära folk vad de bör äta.

Elisabeth Braw

senior reporter

Metro International, London