"Vänstern tog hem spelet om etiketterna"
De radikala slog sig ner till vänster och de moderata till höger i den lagstiftande församlingen. Det bara blev så.
Och så förblev det, positionsbestämningar med deras inbyggda dynamik. Vad som var höger eller vänster bestämdes av den politiska miljön. I Sverige räknades liberalismen som vänsterkraft, i varje fall under det skede av 1900-talet där kungen ännu räknades som en maktfaktor.
Vänstern blev i den allmänna föreställningen allt mer liktydig med framsteg och modernitet. Långt innan de nya moderaterna blev nya hade partiet anmärkningsvärt bråttom att skaka av sig preciseringen ”höger”.
Jo, visst tog vänstern hem spelet om etiketterna! Schablonen har accepterats djupt in i borgerligheten. Vänster är lika med vackert, höger med nattståndet, sjaskigt. Ju mer höger, desto värre är det. I sin mest extrema form blir denna definition av höger liktydig med rasism, fascism, nazism. De senaste veckorna, och inte minst i samband med de nynazistiska provokationerna i stockholmsförorten Salem, har det varit den gamla vanliga visan. Om demonstrationsrätten skall omfatta dessa ljusskygga element kan diskuteras.
Faktum kvarstår att de representerar våld och brutalitet. Men betyder det att de därmed automatiskt är en avart av högern, extremhöger eller högerextremism? Eller är det snarare så att det är här kortslutningen uppstår?
Fläckvis släktskap finns. Främst är det nationalismen, som är ett av högerns kännetecken och som hos nazismen slår över i den rasistiska vidskepelsen. Men finns det likheter så går det också att identifiera skillnader. Högern var och är konservativ, samhällsbevarande, ”skynda långsamt”. Nazismen var och är revolutionär, otålig, samhällsomstörtande.
I november 1923 gjorde Adolf Hitler och hans gäng ett försök till revolution på det gamla vanliga sättet i ”ölkällarkuppen” i München. Det blev ett praktfullt fiasko. Hitler bestämde sig för att vända på kuttingen – ta makten i Tyskland med lagliga medel och därefter genomföra revolution. Ser man till vad nazisterna åstadkom 1933 och följande år, så är det absolut ingen överdrift att tala om revolution. Hitler lurade de konservativa politikerna, samtidigt som han avskydde dem. Han trodde att de skrattade åt honom bakom hans rygg, vilket de också gjorde.
Men det skrattet skulle fastna i halsen. I Hitlers eget nationalsocialistiska parti rådde delade meningar om var accenten skulle placeras, över ”national” eller ”socialism”.
”Höger” och ”vänster” visar sig vara trubbiga instrument för att mäta värderingar. Det finns andra våldsbenägna element på gator och torg än de ”högerextrema”. ”Vänster” används emellertid ogärna i dessa sammanhang trots – eller på grund av – att dess historia har jämförbara solkiga fläckar. Men på begreppet ”höger” suger nyhetsrapportörer och kommentatorer som på en smaskig karamell.
Det är sådant som händer när orden tar makten över tanken. För detta fenomen finns ett långt och krångligt ord, som dock har fördelen att bli begripligt när det löses upp i sina beståndsdelar. Det lyder: problemformuleringsprivilegium. Den som önskar få det förklarat kan studera vänsterns eleganta hantering.
Bengt Ingvar Ekman
Bengt Ingvar Ekman var BT:s f.d andreredaktör och medverkade i många är efter sin pensionering på ledarsidan. Han avled 14 oktober 2010.
Bengt Ingvar Ekman blev 80 år.
