Tyska problemen visar republikens brister

En felaktig ordning, tycker de som anser att demokratin kräver att statschefen utses på personliga meriter och i någon form av val. Finland är en nära förebild. Sedan 1994 väljs där presidenten direkt av folket, dessförinnan indirekt, av politikerna, som i Tyskland, Estland och Lettland.

I Finland blev Sauli Niinistö, tidigare moderat, den 1 mars president efter Tarja Halonen, tidigare socialdemokrat. Statschefen hade ursprungligen en mycket stark ställning. Riksdagen har avlövat ämbetet, men när presidenten delar ansvar för utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken förstår man att det inte handlar bara om en galjonsfigur.

Och på Island, också med folkvald statschef, kunde Olafur Grimsson 2010 med sitt veto mot ett beslut i alltinget tvinga fram en folkomröstning om hanteringen av landets bankkris. Men det är svårt att tänka sig att Sveriges riksdag skulle ge en president ens de begränsade befogenheter som tillkommer statschefen i våra republikanska broderländer.

Den sannolika modellen är i stället den tyska. Och då ser man hur det kan gå, med en president som saknar all politisk makt, men förutsätts vara perfekt.

Det har varit problematiskt redan tidigare, med presidenter som visat sig inte hålla måttet. Och nu har två presidenter avgått gått på två år.

Horst Köhler för att han på besök i Afghanistan sagt att tyska soldater kanske inte bara var där för att göra gott utan även för att det var bra för Tysklands handelsförbindelser. Christian Wulff för att rättsväsendet vill utreda om han gjorde sig skyldig till ekonomiska oegentligheter tidigare i sin karriär, och för att han skapat misstro kring sig genom sitt sätt att hantera uppmärksamheten i medierna.

Nästa president utses i mars, med överväldigande majoritet. Kristdemokratiska förbundskanslern Angela Merkel, ansvarig för att 2010 få Wulff vald, stöder nämligen de rödgrönas kandidat den här gången. Han heter Joachim Gauck, verkade som präst i gamla Östtyskland, blev frihetshjälte och hade en huvudroll i klarläggandet av kommuniststatens förtryck.

Gauck kallas idealisk kandidat, ett säkert kort, utan skelett i garderoben och med, förhoppningsvis, tungan rätt i mun.

Men han får inte stöd av Die Linke, det tyska vänsterpartiet. Detta gillar inte att Gauck sagt ja till de reformer som bidragit till att Tyskland står relativt ekonomiskt starkt. Gauck, 72 år, gillar också att pensionsåldern höjs till 67.

Så när nu Tyskland framstår som sannolik modell för en framtida Republiken Sverige – då är det kanske läge att fundera över om den person blir en bättre statschef som haft åsikter om friskolor, sjukförsäkring och a-kassa än den vi med nuvarande ordning har och räknar med att få.

Bo Ture Larsson