Thatcher fick till den fulländade scenen!
Även valrörelser är i många stycken teater. Teatern kan förstärka de uttrycksmedel som inger förtroende och förhoppning, vilja och engagemang. En bra politiker måste också ha vissa talanger för skådespel. Men det gäller att vara vaksam.
Det finns ju exempel på rent skådespel som kortsiktigt varit mycket framgångsrikt på den politiska scenen. Bert Karlsson och Ian Wachtmeister drog runt i valrörelsen 1991 med ölbackar för att åskådliggöra det, i sitt tycke, eländiga med flyktingmottagning, spritskatter och byråkrati. Det blev buskisteater och det gick hem – ända tills både skådisarna och publiken fått nog.
Dramaturgi är en konst så god som någon och används ofta i lagom doser på den politiska scenen. I valrörelsen 1988 kom miljöpartiets valtåg till Varbergs järnvägsstation innan Rapport hunnit få upp sina kameror. Så tåget fick backa och köra in på stationen en gång till. Både SJ och miljöpartiet hade ju glädje av att hamna i teve? Men visst var det teater, en iscensatt repris av något som redan hänt. Vi rasade ur tåget två gånger, lika spontant båda gångerna. Erkännes: det var min idé.
Ett av de politiska skådespel som retat mig mest är när Bengt Westerberg slog två politiska flugor i en smäll. Han kallade på teve för att klappa sälar utanför Forsmarks kärnkraftverk inför valet 1988. Kan det bli mer genialiskt om man vill ge bilden av att man värnar både natur och kärnkraft...
Den riktigt fulländade scenen var emellertid när Margaret Thatcher besökte det konservativa partiets store man, Harold Macmillan, efter att just ha blivit utnämnd till premiärminister 1979. När fotograferna kom – men inte tidigare förstås – sjönk hon ner på golvet vid hans fötter och såg upp på honom med tillgiven och tacksam min. Hennes rival om posten i det konservativa partiet, Edward Heath, hade sett löjlig ut om han hade suttit där, men Thatcher förstod hur hon skulle balansera i rollen mellan traditionell maktmänniska och ny som kvinna på posten. Imponerande!
När järnladyn väl blivit varm i kläderna intog hon en annan roll. Få kunde inta ett rum som denna lilla kvinna. Jo, Göran Persson kunde han också. Det må ha varit ett litet rum eller ett stort. Hans närvaro sa: strålkastarna på mig. Gudarna vet hur det gick till? Men ljuset hamnade på honom, när han likt en Edvard Persson trädde in i ett rum. Blickarna följde honom som de aldrig följt Ingvar Carlsson. Carlsson kom in i ett rum, Persson tog det i besittning.
I riksdagens plenisal bjöd Persson ofta på hela registret av scener: sakta hälla upp vatten, gå bakom talarstolen eller ställa sig framför den när andra talar – allt för att vara i centrum på scenen. Han talade förtroligt med talmannen om debattreglerna före första inlägget – självfallet kände han till dem – medan plenisalen satt i andäktig tystnad. Han drog hela kursen i hur man hanterar glasögon för att förstärka orden. Det var stor teater – men som all teater blir den tröttsam när den går i ständig repris. Skådespelet blir lätt ett självändamål och inte längre något som bara skall förstärka det talade ordet. Till slut blir scenerna pinsamma för dem som sett dem gång efter gång, medan de kan imponera på dem som kommer till den politiska scenen för första gången.
Politiken är givetvis mycket mer än teater, men visst finns det en gemensam dagordning för skådespelaren och den som vill vara framgångsrik inom politiken: repetitioner, manus, biroller, statister och huvudaktörer. Med scenerier, regi och en form av koreografi. Mer om detta i nästa artikel.
Birger Schlaug
