Stora blå får röster ändå
Det känns inte ödesdigert, för riktigt fel blir det inte hur jag än väljer i det gänget. Deras kandidater i Södra Älvsborg är schyssta, och i rikspolitiken har alla fyra skött sig, M och C och FP och KD, och satt alliansens väl framför snäva egenintressen.
Skall man förebrå dem något i det hänseendet så är det för deras hämningar mot en valallians och därmed en barriär mot risken att dyrbara röster går förlorade, om någon stackare dråsar utför fyraprocentsstupet.
Som det nu är får taktiken betydelse för min röst i 2010 års val. Small is beautiful. De som gjort ett uthålligt jobb utan att få motsvarande gensvar i opinionen förtjänar en röst för sin fortsatta existens i riksdagen.
Och vad är det för fel med att tänka taktiskt om man hyser – den parlamentariskt oklanderliga – uppfattningen att när vi röstar till riksdagen så väljer vi också regering?
I årets val tvingas vi räkna med komplikationen Sverigedemokraterna och skräckscenariet att de borgerliga blir största block i riksdagen men utan egen majoritet.
Vi kan vara övertygade om att Reinfeldts varning för röster på SD är djupt känd. Ett taktiserande för att lotsa regeringens politik genom kammaren kan inget parti och ingen koalition leva med.
Däremot kan det inte vara fel att tänka taktiskt i valhandlingen, förutsatt att de aktuella alternativen är hedervärda. Och det är de.
Att döma av de senaste opinionsmätningar jag har till hands skulle Centern vara i störst behov av borgerligt stödröstande. Tänka sig, Gunnar Hedlunds och Thorbjörn Fälldins 25-procentsparti i skuggan av fyra procent! Så kan ett uthålligt arbete belönas.
Desto mer uppfriskande är det att se gamla takter sitta i. I förra veckan hördes Maud Olofsson ge rakt svar på frågan om Centern i ett trängt läge kan göra politik ihop med de rödgröna. ”Vi sätter oss inte i en regering ihop med en kommunist”, svarade Maud. Väljarskaran kan krympa men uppfattningen om vad som är rumsrent sällskap sitter i.
Partiet kan också försvara sin positionsförändring i kärnkraftsfrågan, även om väljare som tvekar mellan Centern och Miljöpartiet inte köper motiveringen till att partiledningen omprövat sitt sterila nejsägande.
Folkpartiet är mer än skola. Tydligare än någon annan markerar det Sveriges plats i det demokratiska lägret. Både i vårt förhållande till Nato och till euron intar Folkpartiet en välgörande klar hållning, en tydlig röst där Alliansen i övrigt känner sig förpliktad att gnola med i kören.
Men en gång, och det var inte i någon forntid, ansågs även medlemskapet i EU vara livsfarligt för vår neutralitet. Det är fullt ut möjligt att det som idag är den ropandes röst i öknen om svenskt Natomedlemskap blir framtidens allmänt accepterade verklighet.
Kristdemokraterna ses ofta som borgerlighetens svaga punkt, när det gäller rösterna och rädslan för fyra procent. Deras valrörelse tycks ändå dementera uppfattningen att Alf Svensson var oersättlig. Och de har sin styrka i den fråga som de rödgröna för död och pina inte vill tala högt om: familjepolitiken och gränsen mellan statens och den enskildes domän.
Med ekonomiska styrmedel kan statsmakten styra och ställa över mamma- och pappamånader. Detta vill familjerna, de flesta av dem, sköta själva. De har oreserverat Kristdemokraterna bakom ryggen.
Taktikröstaren har att välja på, också när det gäller de politiska sakfrågorna. Med detta inget illa sagt om M. Men de stora blå får röster ändå.
Bengt Ingvar Ekman
Bengt Ingvar Ekman var BT:s f.d andreredaktör och medverkade i många är efter sin pensionering på ledarsidan. Han avled 14 oktober 2010.
Bengt Ingvar Ekman blev 80 år.
