Religion som vatten

I traditionella miljöer som den saudiarabiska utvecklar islam det gamla förtrycket, i en västlig, demokratisk omgivning anpassar sig profetens lärjungar till det omgivande samhället och dess värderingar.

Grundfrågan handlar om religionens relation till det samhälle, i vilket den existerar. Där en överväldigande majoritet bekänner sig till en och samma religion och dess bud och stadgar har det varit naturligt att dessa blivit normerande för samhällslivet.

Med den sekularisering, som är samtida med religionernas, och särskilt islams, snabba tillväxt blir det förut självklara problematiskt. Skall Koranens föreskrifter med dess synpunkter också på människors dagliga liv gälla som rättesnöre även för dem som inte tror på den? För enligt det som kallas politisk islam är sharian fullt ut bindande juridisk norm.

Men det finns också muslimer som ser religionen just som en religiös angelägenhet. Samhället stiftar lagar som vinner acceptans hos en majoritet av medborgarna men också respekterar minoriteten. Till den enskilde troende överlåts att tillämpa den religiösa undervisningen på sin egen situation. Det sker med tolerans för olika tänkesätt. ”Du har din tro och jag har min.”

Det sistnämnda citatet, påminnande om Fredrik den stores ”var och en salig på sin fason”, är ymnigt förekommande i Benazir Bhuttos bok Försoning, som i dagarna kommer ut i svensk översättning av Emeli André (Natur och Kultur).

När Benazir Bhutto den 27 december 2007 föll offer för ett attentat var hon engagerad inte bara i den pakistanska dagspolitiken utan också i färdigställandet av detta bokprojekt om islams plats i det moderna samhället, dessutom också om hennes egen religiösa identitet. Medarbetare har försäkrat att verket är hennes eget ”från början till slut”.

Med risk att det kan verka som en cynism måste sägas att boken bekräftar det logiska i att Benazir Bhutto föll offer för en politisk-religiös lönnmördare. Själv kom hon ur en muslimsk men jämställd och tolerant familj; fadern var sunni, modern shia. Hon bekänner sig till islam och dess fem grundpelare. Men hon tolkar konsekvent in läran och buden i vår egen tid och vad den finner rimligt, detta med risk för ett mått av godtycke och att profeten Muhammed blir väl gullig ibland. Vattnet tar smak och färg.

Samtidigt förespråkar Bhutto den rimliga uppfattningen att religionen inte skall skriva samhällets lagar. Med sin teologiska och sociologiska beläsenhet visste Bhutto bättre än att försöka pådyvla människor något som de ändå inte tror på.

Desto mer angelägen är hon i till exempel polemiken mot Samuel Huntington och den debatt han drog igång på 1990-talet om ”civilisationernas krig”, en mörk vision av en ofrånkomlig konflikt mellan västvärlden och framför allt islamiska länder. ”En sådan hotbild kan bli en självuppfyllande profetia”, menar Bhutto. ”Vi skall avvisa den inte bara av självbevarelsedrift utan för att dess grundmotiv är falskt. Modernisering och teknologi leder, förnuftigt använda, rätt och inte fel.”

Ännu sista dagen i livet ägnade Benazir Bhutto omsorger åt boken Försoning. Hon var medveten om att hon levde på lånad tid. Frukterna av hennes erfarenhet och klokhet får testamentarisk tyngd också för den läsare, som stannar till ibland över en sida och tänker att inte ens med den bästa avsikt går det nog att skräddarsy profeten Muhammed efter den ena eller andra epokens design.

Bengt Ingvar Ekman

Bengt Ingvar Ekman var BT:s f.d andreredaktör och medverkade i många är efter sin pensionering på ledarsidan. Han avled 14 oktober 2010.

Bengt Ingvar Ekman blev 80 år.