Ränderna sitter kvar
Den håller på att sjabbla bort regeringsmakten. De fyra kan få en knapp majoritet bland väljarna men förlora initiativet genom att något av partierna - mest hotat är Kristdemokraterna - hamnar på decimalerna under fyra procent och därmed utanför regeringsunderlaget.
Men hellre utsätter de borgerliga sig själva, och hela landet, för detta öde än att de går till val med en gemensam, röstvinnande beteckning över det traditionella partinamnet.
Regeringsfrågan har ändå en sådan dignitet att stelbent konservatism och närsynt partiegoism borde ge vika. När detta inte sker på partinivå flyttas ansvaret över på enskilda väljare, som har sina preferenser hos det ena eller andra allianspartiet men också vill veta att de röstar på det ena eller andra regeringsalternativet. Deras första intresse är att rädda den svagaste av de fyra kvar i riksdagen.
Detta kallas stödröstning och är inte något idealiskt. Men nöden har ingen lag.
Frågan blir inte mindre närgången vid åsynen av det rödgröna alternativet. Där ingår ett parti, som fram till det kommunistiska imperiets sammanbrott åren kring 1990 identifierade sig självt som kommunistiskt. Dess ordförande bar denna etikett ännu för fem år sedan, när det i praktiken inte längre fanns något val. Han väntas bli statsråd i en rödgrön regering.
Nej, jag har inga sömnlösa nätter av rädsla för att Lars Ohly och hans kumpaner skall sätta oss i tvångsarbetsläger eller ens ta rösträtten ifrån oss. Det kan de inte och vill förmodligen inte heller.
En annan fråga är desto mer relevant. Hur ser deras meritlistor ut? Vilket politiskt omdöme har de hittills visat prov på? Vilka ideologiska reflexrörelser styr dessa damer och herrar, de som envist höll fast vid att vägen in i framtiden gick via Östtyskland och Kuba?
Saken är den att även om ränderna bleknat i den postkommunistiska kylan, så sitter de där ändå. Vi kan se det redan på något så prosaiskt som skattepolitiken, där det allmännas intresse alltid och överallt är överordnat den enskildes. I botten är det en ideologisk fråga. Detta gäller ännu mer påtagligt om den nygamla nationalismen.
Det är alltså fråga om ett gammalt högervärde som blivit en vänsterns profilfråga – som dessutom ger Sverigedemokraterna deras paradnummer. Vänstern delar inte de senares vedervärdiga hållning till invandrare och invandringspolitik. Nej till EU har de däremot gemensamt. Omständigheterna har fogat det så. Men hur vänsterpartiets nej till svenskt medlemskap skall tricksas in i en regeringsförklaring, det är en fråga som vi nog mår bäst av att slippa se besvarad.
USA-fobin är ett av V:s mest framträdande drag. Minnet av kriget i Vietnam vårdas väl. Men inte nog med det. Också Förenta Staternas roll som räddare av västeuropeisk demokrati och kultur efter andra världskriget ses mest som en post på Amerikas syndaregister.
Det är också mot den bakgrunden partiets nej till svenskt engagemang i Afghanistan skall förstås. Självfallet har vänstern rätten till sin uppfattning i denna och andra frågor. Men då är den också skyldig svar på frågan om denna defaitism i Afghanistan, walk over till de värsta bland reaktionära krafter, som partiet annars säger sig slåss emot. USA:s insats är inte tvärs av att jämföra med den sovjetiska invasionen av landet.
Svensk utrikespolitik med vänsterpartistisk medverkan måste vara signerad av FN. I dess säkerhetsråd sitter Kina med vetorätt. I avsaknad av alternativ behöver vi FN. Men vi behöver också andra vägar ut i världen, EU inte minst. Vänsterpartiet har minst av alla i Sveriges riksdag kvalificerat sig som riktningsvisare mot framtiden.
Bengt Ingvar Ekman
Bengt Ingvar Ekman var BT:s f.d andreredaktör och medverkade i många är efter sin pensionering på ledarsidan. Han avled 14 oktober 2010.
Bengt Ingvar Ekman blev 80 år.
