Presstöd i statens tjänst
Men istället för hjälp till självhjälp har stödets permanentats och rakat i höjden. Hittills i år har presstödsnämnden fördelat drygt 423 miljoner kronor i selektivt driftstöd och ytterligare runt 100 miljoner i distributionsstöd. Till det kan läggas miljon på miljon som flödar likt manna ur det statliga ymnighetshornet över tidskrifter och böcker varje år.
Dessvärre har nu även de få som haft principiella invändningar mot stödet slutit upp bakom det och vi har en moderat kulturminister som deklarerar att det gäller att ”värna presstödet och dess funktion för mångfalden”.
Även liberala Svenska Dagbladet som ständigt ondgör sig över och varnar för beroendeframkallande bidrag ser inga problem med stödet. En inställning som har 69 miljoner skäl (läs kronor). Svenska Journalistförbundet ser presstödet som en demokratisk rättighet och förespråkade för några år sedan införandet att ett kvalitetsstöd utan att tala om vem som skulle bedöma kvaliteten utifrån vilka kriterier. Tidningsutgivarna passar och har inga principer alls. Det statliga stödet till dagspressen, tidskrifter och böcker är som synes kompakt.
Men trots det utgör det ett hot mot en kritisk samhällsdebatt. Det kan tyckas långsökt. Någon kanske till och med tycker att det är en konspiratorisk eller paranoid tanke. Staten är ju inte bara förstående utan också välmenande, snäll och god till sin natur.
Insikten om att den när den finner sina intressen hotade klär av sig ullen och förvandlas till en ulv har fallit i glömska. Ett exempel på denna omvandling är hur staten under andra världskriget använde hela batteriet av gamla och nya metoder för att tysta de kritiska tidningarna. Det skedde med påstötningar, transportförbud, konfiskationer, varningar och åtal. Hade presstödet funnits är det en självklarhet att de som inte ställde in sig ledet blivit av med stödet.
När presstödet infördes 1963 levde erfarenheterna om hur pressen snöptes under kriget kvar. I en reservation skrev två ledamöter i pressutredningen på 1960-talet att det skulle innebära ett beroende som i vissa situationer ”exempelvis i utrikespolitiska känsliga lägen” kan bli ett ”avgörande hinder för pressens möjligheter att fylla sin bevakningsuppgift”.
Även yttrandefrihetsutredningen varnade på 1980-talet för att bidragssystemet skulle kunna användas för att styra medierna i kritiska lägen.
De lärdomar som tidigare generationer gjort är som bortblåsta idag även om det kan skönjas en ny insikt åtminstone bland de yngre i kölvattnet av diskussionerna om FRA:s signalspaning.
Presstödet snedvrider me-diemarknaden. Inte bara mellan enskilda dagstidningar utan också mellan dagspressen totalt och övriga uttrycksformer. Det har en konserverande effekt på mediemarknaden genom att favorisera pappersburen information framför annan. Något grundlagsuttolkare som bland annat Gustaf Petrén kritiserat.
Det enda rimliga är att staten förhåller sig neutral till alla former av distribution/förmedling av åsikter och värderingar. Det tänker alliansregeringen göra när det gäller reklamskatten. Skatten ska avskaffas och därmed kommer inte tidningar att missgynnas gentemot till exempel tv, internet och direktreklam. En skatt som allianspartierna beskrivs som ”ideologiskt feltänkt”.
Enligt allianspartierna och vår kulturminister är politikens viktigaste uppgift att garantera yttrande-, tryck- och etableringsfriheten. Fria och självständiga medier beskrivs som en förutsättning för demokratin.
Ge insikten ett innehåll och avskaffa det ideologiskt feltänkta dagspress-, tidskrifts- och litteraturstödet.
Nils Funcke
