Nu krävs fler segrar för Egypten
Där har en ny regering utsetts av det militära rådet och korrupta före detta ministrar har gripits. Även om det kan kännas ofattbart att en folklig resning verkligen har genomförts i Egypten är inte själva tanken främmande.
Alla ingredienser, som skyhög arbetslöshet, växande ekonomiska klyftor, maktmissbruk, ohejdad korruption, polisbrutalitet och politiskt förtryck, har funnits på plats länge. Och under de senaste åren har en grupp egyptier och utländska bedömare hävdat att tiden varit mogen för en revolution och sett tecken på att den varit nära förestående.
Det tydligaste tecknet var kanske de stora strejkerna år 2008 som började i staden Mahalla al-Kubra i Nildeltat och sedan spred sig över landet. Sammanlagt deltog hundratusentals egyptier.
Vad som saknades för att sätta stenen i rullning var en utlösande faktor, som så kom i form av den framgångsrika resningen i Tunisien. Avgörande för utgången i Egypten – att revolutionen faktiskt lyckades – var det faktum att de väpnade styrkorna inte gick till angrepp mot massorna på Tahrirtorget. Egyptier jag varit i kontakt med är jublande glada. Men för de flesta står det också klart att slaget på Tahrirtorget bara var det första. Det krävs fler segrar för att nå målet om ett fritt och oberoende, demokratiskt Egypten.
Somliga oroar sig för ökat inflytande från islamistiska grupper. Men det är, trots allt, en mindre trolig utveckling. Det muslimska brödraskapet spelade ingen framträdande roll under protesterna och har stöd hos en begränsad del av befolkningen. Tidigare försök av radikala islamister att ta över makten med våld har också misslyckats, inte minst på grund av bristande folkligt stöd.
Det stora hotet mot en fortsatt demokratisering i Egypten kommer nog snarare från militären själv, som efter revolutionen tog över makten med uppgift att skapa en ny författning och arrangera fria val. Frågan är om den militära ledningen verkligen godvilligt och villkorslöst kommer att utföra sitt uppdrag.
Klart är att de väpnade styrkorna, förutom sin traditionella makt, också har enorma ekonomiska intressen i landet. Militären äger företag i livsmedelsbranschen, oljeindustrin samt i bygg- och hotellbranschen. Dessa företag har gynnats av Mubarak-regimen och inbringat stora vinster till det militära etablissemanget. Mycket tyder på att man inte är särskilt intresserad av att ge upp detta.
Tvärtom tycks militäretablissemanget sedan tidigare ha känt sig hotat av eliten i det privata näringslivet runt president Mubaraks son Gamal. Enligt amerikanska diplomater, vars korrespondens publicerats av Wikileaks, ska militären helst ha velat slippa se sonen som regent. Militären har motsatt sig de ekonomiska reformer och privatiseringar som Gamal Mubarak och näringslivseliten velat genomföra, eftersom de hotat deras intressen.
Här har något av en maktkamp uppstått mellan eliterna och kanske kan denna inbördes kamp ha spelat viss roll för militärens beslut att inte ta till våld mot demonstranterna på gator och torg.
Om så är fallet bådar det inte helt gott för utsikterna att militäretablissemanget godvilligt lämnar över makten, ger upp sina privilegier och möjligheter till enorma vinster i de industrier man kontrollerar.
Egyptierna kan i värsta fall behöva utkämpa fler hårda slag innan segern är vunnen, även om läget än så länge ser ganska ljust ut.
Marie Anell
frilansjournalist
