Nu gräver också Storbritatnnien i sin historia

Tyskarna, sade han, hopar kollektivt aska på huvudet och kan inte sluta tala om sin skuld. Britterna, å sin sida, säger ”never happened, never happened”, medan fransmännen säger ”än sen då?”.

Tysklands nutidshistoria innehåller naturligtvis ett visst kapitel som landet bör skämmas för. Professorn – expert på EU – har dock en poäng. Storbritannien och Frankrike, som i eget intresse gjort sig skyldiga till diverse fula trick, i synnerhet under kolonialtiden, gräver inte i sin historia.

Förrän nu. Sedan hösten 2009 har en statlig kommission, Chilcot Inquiry, undersökt varför Storbritannien gick med i Irak-kriget. Kommissionen, som har rätt att kalla vilka vittnen den vill, har förhört dussintals militärer, diplomater, högt uppsatta tjänstemän och politiker, däribland förre premiärministern Tony Blair.

En av tjänstemännen, Sir Suma Chakrabarti från biståndsdepartementet, förklarade att tjänstemän före invasionen förbjudits att tala med FN-personal för att dölja de militära planerna. Han påpekade dessutom att britternas kunskap om Irak var ”ganska knapphändig”.

Blairs kommunikationschef, Alistair Campbell, förklarade i sin tur att Blair redan år 2002 privat lovat Bush att Storbritannien skulle delta i kriget. En annan tjänsteman, Edward Chaplin, berättade om USA:s ”rörande övertygelse” om att deras soldater skulle få ett varmt mottagande i Irak.

Britternas högst uppsatte militär i Irak, Sir Freddie Viggers, noterade i sin tur: ”Vi har väldig erfarenhet i detta land, men vi använder den inte utan utser amatörer till viktiga poster, och folk dödas till följd av dessa beslut”. Blair, stjärnvittnet, sade sig vara övertygad om att världen var säkrare efter Saddam Husseins fall.

Eftersom nästan alla förhören visas på TV är Chilcot Inquiry en fantastisk lektion för allmänheten. Vi som inte är med när politiska beslut tas får genom denna kommission veta hur det går till, och hur överraskande oproffsigt det ofta är. Storbritanniens justitieminister, Lord Goldsmith, sade sig till exempel ha skrivit på beslutet som gav Storbritannien rätt att invadera Irak, fast han tyckte det vore säkrare att få en ny FN-resolution. Han sade sig vara överraskad när regeringen inte diskuterade detta. Med hjälp av detta godkännande från Goldsmith gick Storbritannien i krig.

Chilcot Inquiry är inte någon domstol, ingen kommer att bestraffas för sin roll i Irak-kriget. Den fungerar dock som den allmänna opinionens domstol, instansen där de mäktiga får försvara sig inför folket. Lite i alla fall. Utfrågningarna är påfallande lama – och hur kan det vara på något annat sätt när kommissionens medlemmar känner vittnena? ”En etablissemangsaffär” har premiärminister David Cameron kallat Chilcot Inquiry.

Tack vare den vet världen dock lite mer om hur kriget mot Irak kom till. Undrar när Frankrike inrättar en liknande kommission om någon av sina synder.

Elisabeth Braw

senior reporter, Metro International, London